Kontaktytorna växer via sociala medier, men ser inte särskilt annorlunda jämfört med verkligheten. Det kräver en hel del engagemang och kunskap att bli en del av nätverk utanför sin egen sfär, vare sig det gäller åsikter, kultur eller kunskap och intressen.
Därför glädjer jag mig åt när något får så stor spridning att det går över alla gränser i de nätverk jag ingår i och kan bli en internationell snackis med direkt koppling till den stora bilden av något vi alla berörs av, vare sig vi bor i Östergötland, Brasilien eller USA. Själva ämnet blir vi sällan glada av, det handlar snarare om möjligheten att få diskutera en stor fråga i ett större perspektiv.
Veckans exempel på något som har växt till mer än summan av kommentarer på Facebook handlar om hur den vita, rika elitsimmaren från Stanford Universitetet fick en lägre dom än brukligt efter sexuella övergrepp, trots både vittnen och medicinska bevis. Domare var pappans gamla Stanfordkompis.
Exemplet belyser det vi redan vet, att vita män åtnjuter privilegier i rätten jämfört med offren, eller män med lägre status som begår samma brott, när det gäller sexuella övergrepp eller våldtäkt.
I den mest initierade, ärliga och viktiga debatt jag har följt på länge, med förvånansvärt få nättroll inblandade, är vi många som vill göra upp med traditionen att tycka synd om män som bara "råkat" förstöra sitt liv medan kvinnan, som inte gjort valet, går från offer till anledning då hon har druckit för mycket för att ta tillräckligt stort ansvar för sin egen säkerhet.
Stanford-fallet belyser klart och tydligt hur absurt det här synsättet är. Det har hänt en del sedan gruppvåldtäkten då ett gäng hockeykillar ursäktade sig med att "alla gjorde så".
"Jag känner inte dig. Men du har varit inuti mig. Och det är därför vi är här i dag". Så inleder, fritt översatt av mig, offret sitt brev till rätten.
Hon skriver också att alla som är i samma situation, känner sig mindre värda och misstrodda ska känna hennes stöd. Att våga och orka gå vidare med någon "i sitt lag". Mentalt ställer jag mig också där, vid deras sida.
Tack vare offrets fantastiska brev, som kan bli historiskt, och pappans försvarsbrev, som är historiskt dumt, har denna viktiga fråga växt i den Facebook-kultur jag ingår i.
Den här soliga helgen kändes det faktiskt nytt, för jag fick känslan av framsteg. Vi diskuterar, vettiga lösningar och självklara möjligheter att förändra dyker upp. Jag ser hur historien sprider sig från Kalifornien till östkusten, till London och landar i Sverige. De två nyktra killarna på cykel som avbröt det hela var just svenska utbytesstudenter.
Pappan till förövaren i det tidigare nämnda fallet skriver i sitt brev att det är synd om sonen som har arbetat så hårt med sin sportkarriär och nu är så nedslagen att han inte ens äter sin favoritstek längre. Han kallar det "20 minutes of action" som förstör hans i övrigt 20 fläckfria år. Att det var sonens val, men inte offrets och att den vid tillfället medvetslösa kvinnan fick offra mycket mer än sin karriär och sin favoritmat verkar inte ha varit särskilt intressant.
Någonstans på vägen genom livet får vissa män uppfattningen att de står fria att ta vad de vill ha från kvinnor. Vi måste alla ta vårt ansvar för att förändra det och fortsätta jobba mot idealet där alla människor är lika mycket värda.
Det händer även nära oss, inte minst i samband med studentveckan, eller festivalsommaren. Aftonbladets kampanj #inteensam kunde inte ha startat lägligare. Svenska kvinnors upplevelser samlades in i rask takt redan första dagen (7 juni). Det blir ytterligare en pusselbit i det stora samtal som nu pågår internationellt.
Du kan läsa offrets brev i sin helhet - på engelska här! (Extern länk)
Här kan du läsa en intervju med de två svenska killarna som räddade henne! (Extern länk)