Trots restriktionerna – som hävdes rätt nyss, vilket som väntat var för tidigt – konstaterar jag att kulturutbudet som vanligt nu för tiden varit… svåröverskådligt. Önskar jag kunde säga rikt.
Serier och filmer på de många streamingtjänsterna till exempel. Men det krävs en mörk biografsalong om det ska bli en koncentrerad upplevelse.
Årets tre största sådana stunder på bio: 1. ”Nomadland”; 2. ”Nomadland”; 3. ”Nomadland”, regisserad av Chloé Zhao.
Okej då: Även ”The Father” (Florian Zeller) och ”First Cow” (Kelley Reichhardt). Leta upp dem. ”Nomadland” är ett måste.
Och teater: mitt i sommaren golvades jag av en monolog i Hästholmens bygdegård: ”Med tapper hand”. Om Ellen Key, med den enastående Lena Lagerlöf i rollen.
Efter lång väntan och tre uppskjutna tillfällen såg jag ”Maj” på Dramaten i Stockholm. En häpnadsväckande överföring av Kristina Sandbergs romantrilogi om en hemmafru; livsfrågor i köksos och tvättstugeångor.
”Den yttersta minuten” på Dramaten kunde spelas för fulla hus under hösten. Nästan alla i teaterns ensemble fick ungefär varsin minut för att framföra något, vad som helst. En storartad kväll av kreativ, befriande spretighet.
Om jag ska välja tre musikstycken som illustrerade mitt 2021: ”Come Along Buddy” med Joachim Cooder vore sönderspelad om den varit en vinylsingel. Den svenska gruppen Time Is a Mountain: albumet ”III” och särskilt spåret ”Realistic (in G!)” är ett mästerverk. Liksom ”Just Wrong” med Pino Palladino och Blake Mills. Anlita en streamingtjänst och njut.
Vanliga pappersböcker är en passion sedan (bokstavligen) urminnes tider. I Per Wästbergs essäsamling ”Hyllningar” står:
”En holländsk undersökning visar att den som fått läsandet av fiktion till en vana vidgar förmågan till empati. Inför de goda berättelserna garderar vi oss inte utan släpper fram alla slags känslor. (…) Att gå in i en fiktion är en ensam syssla men förstärker i själva verket våra relationer och vår sociala gemenskap.”
Tips: ”Löpa varg” av Kerstin Ekman. Enastående.
Joakim Pirinens ”Hundratvå år av ensamhet” är en serieroman. Jag brukar vara ointresserad. Men den här är genial. Det gäller också Ocean Wongs ”En stund är vi vackra på jorden”, Karl Ove Knausgårds ”Morgonstjärnan” och Thomas Bannerheds ”En vacker dag”.
Själv har jag inte testat ljudböcker men är ändå säker på att det bara är ett annat sätt att utvidga sin empati genom litteratur.
Här kommer ett nytt år. Må det bli gott.