Emelie Fredriksson: Emelie Fredriksson: Hur kan ni göra så här mot mig?

Det är så fånigt jag vet, jag vet. Men jag kan inte sluta sörja. De var egentligen inte några riktiga kompisar, speciellt inte mot slutet. En slutade att dyka upp på grund av en själslig resa av något slag. En annan såg corona som sin möjlighet att försvinna ut i periferin. 

Så plötsligt en dag i april kom implosionen. Podd-trion Della Q, som sedan 2018 utmanat vad man får och inte får säga inom och om feminismens ramar, gjorde slut genom en offentlig catfight på Instagram. Sedan dess har det ekat tomt i mina öron. 

Aldrig mer en diskussion som i ena minuten gjorde att man skrattade högt och i den andra gjorde att man nästan ville göra slut. Inga mer ironiska reflektioner över medieeliten i Stockholm eller hur dyra väskor gör att man kommer undan med en annars sunkig outfit. 

Kära Bianca, Moa och Anna. Hur kan ni göra så här mot mig? 

Det är svårt att hitta nya darlings. Visst tycker jag om Liv Strömquist och Caroline Ringskog Ferrada-Nolis ”En varg söker sin podd”, men är de inte lite för intellektuella? Och visst kan jag uppskatta Carolina Gynning och Carina Bergs podd ”Gynning och Berg – Hittar sig själva”. Men ibland blir det så sött och knasigt att det gör ont i tänderna. 

Jag har varit med om det här förut. 2017 hamnade Hannah Widell och Amanda Schulman i blåsvädret vilket resulterade i att de la ner sin podcast ”Fredagspodden”. Det var inte roligt för någon inblandad. Speciellt inte för mig. 

I podden var systrarna så öppna och ärliga att det kändes som man kände dem på riktigt. Skilsmässor, barnafödande och psykiskt mående. Jag längtade till varje fredag och nytt avsnitt. Sen tog det alltså slut. Även om podden har återuppstått sedan dess kom jag aldrig över sorgen och vi är idag inte vänner. Ää jag menar, jag lyssnar inte på ”Fredagspoden” längre.

Det är något med podd-formatet som suddar ut gränsen mellan att vara konsument och ha en relation. Åtminstone upplever jag att lyssna på en podd är lite som att delta i en konversation fast ja, som passiv deltagare. Som att vara en vän, istället för en mottagare. Skulle vi mötas på stan kanske jag till och med skulle nicka igenkännande, le och vilja ta upp det där vi pratade om sist när vi hördes.

Tillbaka till Della Q. Från olika håll har jag blivit lovat att vi kommer höras igen, dock i nya konstellationer. Men det kommer ju inte bli som förr, jag vet ju det. Jag behöver långvariga relationer utan risk för att såras.