Kungen sa fel. Det är inte hela världen.
Det är verkligen inte kungens fel att det blev fel när han skulle berätta vad hans yngsta barnbarn heter. Prins Carl Philip och prinsessan Sofia hade hela helgen på sig att klura ut ett namn till hertiginnan av Västerbotten som föddes i fredags, men trots det fick vår stackars kung en namnlapp i näven precis innan han skulle meddela nyheterna till svenska folket på måndagsmorgonen.
Det blir ju lätt så. Prinsessan Ines är Carl Philips och Sofias fjärde unge och kungens nionde barnbarn. Det går inte att upprätthålla samma nivåer av engagemang så långt ner i skaran. Snarare hedrar det kungen att han drog till med "Inse", ett namn som inte en endaste käft i konungariket Sverige heter enligt Skatteverket. Men sådana unika namn är för förstfödda. Till småsyskonen får det bli något dussinnamn från förra årets topp 30-lista. Som Ines.
Min egen yngsta är också med på den listan. Samma dag som hans majestät snubblade på bokstäverna hade hon namnsdag. Det fick hon själv tala om för mig. Detta kan jämföras med vår förstfödda, som brukade få små hyllningslöpsedlar att sätta upp på väggen till sina namnsdagar.
Nu finns de där löpsedlarna i någon av alla välfyllda pärmar med papper från hennes första år. Hon är dokumenterad på detaljnivå fram till den ödesdigra dagen då hon blev storasyster. Jag försökte hitta den yngstas pärm för att ha något att jämföra med. Det visade sig att hon inte hade någon. Där fanns ett A4-kuvert med ett par papper i.
Den vänstra högen är mitt äldsta barns pärmar. Kuvertet till höger är den yngstas.
Med mer än ett barn finns inte plats för engagemang utöver det allra nödvändigaste. Det har inget med kärlek att göra. Barnen är lika älskade oavsett om farfar vet vad de heter eller deras första streckgubbar fortfarande är sparade. Det är krimskramset som får stryka på foten.
Men prinsessan Ines och alla andra barn som måste slåss med sina syskon om föräldrarnas snålt tilltagna tid har en stor fördel som tidigare generationer har saknat. Där vi var låsta till någon timme barnprogram per dag finns nu obegränsat med digital uppmärksamhet riktad mot barn, som kan ta över där vi föräldrar fallerar.
Då som nu fanns säkert en eller annan enbarnsförälder som hade förmågan att följa skärmtidsforskarna Martin Mileros och Robert Forchheimers råd om lustfyllda ersättningsaktiviteter. Men de flesta av oss satt bara av tiden i väntan på att något kul skulle hända – och då som nu brydde vi oss inte nämnvärt om att våra farföräldrar inte visste vad vi hette.
Forskarna Robert Forchheimer och Martin Mileros föreslår att föräldrar ska ersätta skärmtid med något lustfyllt, som en gemensam utmaning. I vår familj har vi gemensamma utmaningar nästan varje dag, som att komma i tid till skolan eller komma överens om något att äta till middag. Men det är mycket sällan lustfyllt.