Den ser ut som en historiebok. Verkar smal och riktad till den specialintresserade, tänker man. Men det är en roman, skriven av en relativt ung norsk författare, Maja Lunde, född 1975.
”Binas historia”, utgiven och översatt på förlaget Natur & Kultur i år, berättas ur tre perspektiv; en ung kvinnas i Kina år 2098, en biodlares i USA år 2007 och en halvt misslyckad biologs i England år 1852. Gemensamt för alla berättelserna är alltså bin och bisamhällen. Vilket i sig är en absolut livsviktig och mycket fascinerande företeelse. Utan dessa avancerade samhällen ingen pollinering av växter och därmed en naturförstörelse med dödliga konsekvenser för människan.
År 2098 har bina försvunnit och människor är tvingade till en form av slavliknande arbete för att själva se till att pollinering sker. Tusentals arbetare klättrar i träd och pollinerar blommor med speciella fjädrar, ett arbete utan slut. Ändå råder misär och svält. Människan kan förstås inte ersätta pollinerande insekter.
Denna dystopi vävs samman med två andra berättelser: om biodlaren George i 2000-talets USA som arbetar hårt med sina många kupor, med dalande lönsamhet, förödande sjukdom bland bina och med att försöka få sin son att ta över driften. Och med berättelsen om den känslige och depressive biologen William som försöker nå ära och berömmelse genom att hitta en ny sorts bikupa i 1800-talets England.
Låter det tråkigt? Det är det inte.
”Binas historia” är mångbottnad och mycket välskriven, spännande som en thriller. Bina, och särskilt bikuporna, är symboler med stark effekt, både för naturens nyckfulla ordning och människans.
Det som fick mig att börja läsa den var ett tv-program jag råkade se för en tid sedan, som berättade om hur humlor fraktas kors och tvärs i Europa till platser där det råder brist på dem, eftersom de inte räcker till för att befrukta de enorma arealer som odlas.
Under 2000-talet har det också kommit rapporter om att bin och andra pollinerande insekter minskat drastiskt i antal. På många håll i världen finns det för få vilda pollinatörer och också för få honungsbin.
Ändå är ”Binas historia” av Maja Lunde (i översättning av Lotta Eklund) inte alls en miljöretorisk och skrämmande varningsskrift, utan desto mer en berättelse som ger oss en ny syn på människan och världen, och faktiskt en optimistisk sådan. Genom utbildning och tankeverksamhet kan vi lära oss att leva i fred med naturen.
Köp eller låna på bibblan.
Men gå också ut i höstrusket och gå in igen, till exempel till Kulturakademin i Motala, där i kväll det mångkulturella bandet Tarabband spelar garanterat spännande musik. En helt annan sorts musik hörs på Vadstena Nya Teater, som spelar föreställningen ”Manolitoz” för sista gången.
PS: Dylans tystnad? Antingen lever man efter reglerna eller så gör man det inte. Bob har aldrig gjort det, varför skulle han börja nu?