Min vän är nyförlovad. Hon friade till sin pojkvän på en äng ute i skärgården, på deras ö där de träffades som barn för första gången. Nu väntar de också sitt första barn och förlovningsringen betyder givetvis oerhört mycket för min vän. Så pass mycket att hon inte vill bada med den, vilket så här i efterhand antagligen hade varit en bättre sak att göra.
Förra veckan lade hon nämligen ringen på tvättmaskinen när det var dags för kvällsbadet. En stund senare fick jag ett meddelande med många gråtemojis och tre ord: "RINGEN ÄR BORTA!". Hon och hennes sambo letade i flera dagar. Högt, lågt, i avlopp och de skruvade isär tvättmaskinen för att kolla i alla vrår. Men ingen ring. Vi bestämde att vi skulle ses och jag började att visualisera hur jag letade efter den där ringen och sedan varje gång hittade den. Jag sa till min vän att jag visste att jag skulle hitta din varpå hon "okejade" det hela skeptiskt.
Vännen gav sig ut på en liten promenad med hunden medan jag inspekterade badrummet. Till höger innanför dörren stod en hylla som jag kände att det var bäst att börja med. "Har ni verkligen letat överallt?" var min sista fråga till henne innan hon försvann iväg. "Jadå, överallt flera gånger."
Eftersom jag har hört talas om gravidhjärna började jag med att kolla i alla lotionburkar på översta hyllan, kanske hade hon lagt ner ringen där i något hormonrus? Men nej. Inget napp på hylla två heller, men på hylla tre såg jag något silvrigt blänka till när jag tog ut en ihoprullad handduk. Och givetvis, där låg den eftersökta förlovningsringen.
Jag hann ta ett litet vil på soffan innan vännen kom tillbaka. Så fort jag höll upp ringen började hon yla och tackade mig om och om igen. För mig var det inget konstigt, det var solklart att jag skulle hitta ringen. Jag hade ju bestämt mig. Men efter bara tre minuters letande kändes lite som ett antiklimax...
Vännen berätta att hon var övertygad om att ringen hade försvunnit för all framtid. Och kanske var det därför hon inte kunde hitta den, för att hon var så stensäker på att den aldrig skulle komma fram. Jag visste att jag skulle hitta den, och därför gjorde jag också det.
Allt går inte med lite pannben, men mycket. Och jag tror inte att jag har några övernaturliga krafter, men hädanefter kan ni kalla mig för Saida Larsson.