Smaka på den här frasen: ”Jag minns allt, som naglarna mot glas.”
Orden är Joakim Bergs. Bilden är så talande: naglarnas skrapande mot fönstret frambringar ett ljud som skapar rysningar av fasa, som får dig att krypa ihop och grina illa. Precis som ett pinsamt minne.
Citatet är hämtat från ”Mannen i den vita hatten (16 år senare)”, en sång om frihetslängtan, om döden och om att ta studenten. Det är bara ett av tusentals exempel på hur Joakim Berg satte ord på känslorna och väckte de där minnena man helst vill glömma, av valhänta förälskelser och misslyckade skoldanser.
Kents första singel hette ”När det blåser på månen”. Med den titeln skickade de mig raka vägen tillbaka till min barndom, till radions sommarlovsföljetong på 70-talet och Eric Linklaters berättelse om Dina och Dorinda som var olydiga en fatal kväll när det blåste på månen.
”Är jag en astronaut, är jag så ensam”, sjöng Joakim Berg och anknöt till David Bowies genombrott med ”Space oddity” 1969.
De lugna verserna som avlöstes av gitarrkrevader i refrängerna var närmast ett obligatorium 1995, i efterdyningarna av Nirvana. Mer annorlunda var att bandet sade till Jan Gradvall i tidningen Pop att det lossnat för dem när de började klä sig i kostym på scen – ett klart avvikande beteende i de trasklädda efterdyningarna av samma Nirvana. Men den strategin motsades genast av singelns text: ”Den svarta kostymen ska av, kostymen är inte jag”.
Men märkvärdigast av allt var att Joakim Berg sjöng på svenska. Det gjorde inga stilmedvetna indieband 1995. I mitten av 90-talet var svenska språket något som bara användes av de bredaste folkliga artisterna och enstaka kufar som Olle Ljungström.
Joakim Berg brukar inte vilja tala om sina texter i intervjuer. Kanske han också minns dem som naglarna mot glas. I ”Skogarna” från 2014 sjunger han:
”Jag hör basen från bilen vid rödljuset jag kan den sången
Som ett knivhugg i hjärtat jag skrev den för 200 somrar sen
Jag står där som frusen på övergångsstället och ångrar mig.”
Men tvivel och självkritik har alltid varit hans bästa gren, och det är där många av hans finaste textrader finns. Som den här:
”Och när vi ser oss omkring är det genom dina rättfärdiga blå. Jag granskar till och med mig själv genom dina ögon och jag hatar det så.” (”I stället för ljud”, 1996)
Eller den här:
”Och jag stal något du var beredd att ge mig. Du förlät mig, jag kunde inte se dig i ögonen. Förlåt älskling, jag gör det snart igen” (”Ärlighet respekt kärlek”, 2010)
Han påstår att ”Det finns inga ord för det, på det här jävla språket”, men konstaterar på sista albumet att ”Jag har bara alla mina jävla ord”. Mina känslor, och kanske även andras, för vad han gör har han uttryckt bäst själv i ”Vinternoll2”: ”Du är min hjälte för du vågar vara rak, du är min hjälte för du är precis så svag som jag”.
Lite för många rubriker och bildtexter jag skrivit har varit Kent-citat. Jag minns en del av dem som naglarna mot glas. Men det var oemotståndligt att väva in en fras här eller där. Det blev så småningom en sport för mig och några likasinnade kollegor. Och vi var inte ensamma.
”Från kalla krig till varma vintrar” var Tidningarnas Telegrambyrås egen rubrik på sammanfattningen av nyhetsåret 2007.
”Äntligen sätter du själv dina gränser”, utropade den karismatiske rektorn när mina barns skola hade avslutning.
”I en värld av idioter står han först i kön”, skrev en kollega i sin krönika och jag kunde först inte minnas vilken låt citatet kom från. När jag googlade kom jag inte till texterna på Kents hemsida, utan fick i stället länkar till massor av bloggar. Den frasen har uppenbarligen många, många unga kvinnor i Sverige haft användning av.
”Vi blev som dom andra” är titeln på en bok om Miljöpartiet (Maggie Strömberg, Atlas) och helt nyligen kom thrillern ”Isola” (Åsa Avdic, Natur & kultur).
Albumtiteln ”Isola” är i sig ett lån från deckarförfattaren Ed McBain. Joakim Berg citerar andra hela tiden, stöper om Bowie-titlar som ”Blue Jean”, ”Rubberband” och ”Where are we now?” till egna låtar, sjunger två låtar om filmen ”Blade runner”, läser Baudelaire och Gabriel García Márquez, och refererar till både T S Elliot och Jakob Hellman i samma andetag.
Många av sångerna är gåtfulla. Om jag fick chansen skulle jag vilja fråga Joakim Berg om så mycket. Tänk att jag en gång stod öga mot öga med honom – och inte fick fram ett ljud. Inte ett ord av beröm, inget tack för texterna. Det minnet känns också som naglarna mot glas. Men det var redan sommaren 1995, backstage på en festival i Köping, efter att jag hört Kent spela för andra gången.
Många konserter har det blivit sedan dess, mycket allsång från den hängivna publiken som lärt sig varenda textrad utantill. Bäst konserten av alla var nog den i Lejongropen i Norrköping, en förtrollat varm sommarkväll 2008.
Med tiden har Joakim Bergs texter blivit allt mer politiska.
”Sverige”, den lilla vänliga hymnen som avslutar ”Vapen & ammunition” slutar med orden ”Välkommen, välkommen hit, vem du än är, var du än är”. I original berörde den mig inte särskilt mycket. Men i dag, om man hör den tolkas av en barnkör eller Malena Ernman, växer den till ett storslaget politiskt ställningstagande.
Den låten verkar vara på väg att få evigt liv. Samma sak med ”Utan dina andetag”, en b-sida från 1997 som blivit Kents mest kända låt och ofta spelas på bröllop.
Samlingsskivan ”Best of” som släpptes förra veckan har ett alldeles för magert urval av klassiker ur Kents långa låtkatalog. De utlovade två sista låtarna blev fyra, och Joakim Berg tar farväl med fantastiska fraser som ”sommaren kom som ett grymt litet barn”. När han sjunger om Isolas kust återknyter han lika snyggt till Kents historia som när Hagnesta Hill-flickan och andra figurer från skivomslagen fick liv i farväl-videon i vintras. Och i ”Nostromo” knyter han ihop författaren Joseph Conrad med skräckfilmen ”Alien” och kanske även sin avlidne idol David Bowie: ”Ensam kom du och ensam går du, en vilsen astronaut”. Och kanske handlar det även om honom själv.
I kväll börjar Kents sista turné i Saab arena i Linköping. Än finns det tusentals tårar kvar. Vi möts på den vänstra stranden.