Ungefär det här vet jag om Plura Jonsson: han spelar i Eldkvarn, han är från Norrköping, han har varit ihop med Kajsa Grytt, han älskar mat och Västervik.
Plura är en intressant karaktär, lite som musikvärldens svar på GW Persson. Trivsam, sävlig, säker på sin sak.
Häromveckan läste jag en briljant intervju med honom i DN. Det jag gillade med texten var att den enbart bestod av frågor och korthuggna svar.
Till exempel fick jag reda på att det han skulle investera pengar i till helgen var en ny eltandborste. Så... vardagligt. Eftersom jag inte fick veta mer än så blev det till och med spännande. En eltandborste. Varför skulle han köpa en ny, är den gamla utsliten? Eller har han sett någon som är ännu bättre på att ta bort plack än den nuvarande? Jag fick också veta att hans favoritprodukt på apoteket är ett trepack Treo Citrus. Vilket sammanträffande, min med! Det är det enda som funkar för mig när jag får migrän, men av någon anledning tänker jag att Plura har en tuffare anledning att ha det som favoritprodukt. Typ att han dricker stora mängder rökig whisky och är uppe allt för sent. Eller att han har rökt för många cigg i kombination med ett par för många öl.
Det fantastiska med att få lite information är att ens hjärna med detsamma börjar fylla i luckorna. Fantasin sätter in. Det avskalade och enkla formatet kan verkligen vara befriande, speciellt i jämförelse med satsiga tv-produktioner och dokumentärer som tror på på att vi enbart faller för blottade strupar, smaskiga detaljer och tårar. Ja, jag kanske tänkte lite på årets produktion av "Så mycket bättre". Alla har inte en ledsam historia tillräckligt tårdrypande för att den ska kännas bekväm att slå upp som det stora avslöjande. Och det är gott så.
Nyligen såg jag Lady Gaga-dokumentären "Gaga: Five Foot Two", en dokumentär som perfekt balanserade mellan det personliga och det sakliga. Privatpersonen och artisten. Istället för att måla upp bilden av lyckad och lycklig popstjärna, konstaterar hon gråtandes i en scen att varje skiva hon släppt har resulterat i ett kraschat förhållande.
Ja, det handlar helt enkelt om att våga tro på att även det lågmälda och det som inte glimrar kan vara lika intressant som smaskiga detaljer och framgångssagor. Jag gillar till exempel att Kicki Danielsson köper mycket av sina kläder på Ullared, men det kommer man säkert inte prata om i "Så mycket bättre". Men jag hoppas det!