En mastig måste-klassiker, som det kändes nödvändigt att bära hem från bokrean för ett par år sedan.
Och i onsdags var det dags igen. Kunde jag avhålla mig? Gissa tre gånger. Klockan fem minuter i sju stod jag och sjutton andra och trampade i snöfallet och glodde uppfordrande på Securitasvakten som närmade sig med nyckelknippan.
Tjugo minuter senare bär jag ut fyra nya litterära verk att lägga på hög. Åtminstone tre av dem kommer jag att läsa. Men när? Sen. Nån gång. I sommar? Först måste jag ju gotta mig färdigt åt Robbie Robertson-biografin ”Testimony” och fortsätta med Pontus Ljunghills ”Lykttändaren” och nyss avslutade jag den mycket starka debutromanen ”Nerverna” av David Nyman (läs den!). Helen McDonalds ”H som hök” har jag påbörjat också. Bland andra.
Jag håller nu inte fram mig själv som en vördnadsbjudande intellektuell, eller nåt sånt, om du trodde det. Sanningen är nog snarare att jag erkänner en samlarmani, kanske ett missbruk.
Men vaddå: fyra inbundna romaner för 237 spänn! Och jag kanske stöttade min lokala bokhandel, inte näthandeln. Visst gjorde jag det? Visst är det bra?
Och apropå en annan kulturform som jag inte kan leva utan, musik nämligen, så slogs jag av en märklig upplevelse i söndags. Det var i Jönköping, i det lite märkligt designade men på utsidan vackra kulturhuset Spira. Där hölls en konsert med det samlande namnet ”In the name of love”. Ett antal körer av olika slag och av lika varierad grad av professionalitet framträdde tillsammans med Jönköpings Orkesterförening.
Dirigenten Ove Gotting sa i ett mellansnack någonting om en värld där dåraktigheten just nu tycks försöka styra. Han fick applåder och alla förstod vad och vem han syftade på, trots att han var så lågmäld och ämabel.
Sedan citerade han lite av texten i en sång som det var tänkt att alla körer samt publiken skulle sjunga med i; texten projicerades på en skärm. Det var Beppe Wolgers text till Olle Adolphsons ”Mitt eget land” från någon gång på 1950-talet.
Många hundra röster sjöng ”ska det vara så svårt att lära det att människor det är vi” och ”i världen omkring finns riken men dom är alla samma land…” Några stycken nyanlända, kanske ensamkommande ungdomar, deltog också på scen.
Svårt att återge känslan som fyllde salen just då. Men den fick åtminstone mig att bli övertygad om att det mänskliga förnuftet alltid vinner, trots allt och till slut. Kanske tack vare poesin, litteraturen och musiken?
Förresten: uppsök Sjöbris i Motala i kväll, lördag. Där spelar Isabella Lundgren och Carl Bagge Trio.