Det fanns en tid nÀr det inte var lÀge att lÀgga pannan i djupa veck och försöka klura ut meningen med texten i en lÄt man börjat gilla. Det handlar förstÄs om rockmusikens stenÄlder, perioden nÀr pinsamma nödrim lurade i varje textrad. En stor och nyvÀckt, mestadels tonÄrig, publik hungrade stÀndigt efter nya hits att gnola med i och dansa till.
SĂ„ de hade det inte lĂ€tt, lĂ„tsmederna i den tidens hitfabriker, i sina försök att variera texter. Ămnesvalet var begrĂ€nsat eftersom ord som âloveâ, âhugginââ, âkissingâ och âmy babyâ bara mĂ„ste vara med. Inte undra pĂ„ att somliga gav upp och började fylla lĂ„tarna med nonsenstexter - pĂ„hittade ord och ramsor, som var kul att sjunga. Det mesta var harmlöst, men ibland fanns hitte pĂ„-orden för att dölja en önskan om att gĂ„ vidare frĂ„n âhĂ„lla handen och pussas i smygâ-stadiet. En smĂ„tt skrĂ€ckslagen förĂ€ldrageneration försökte tolka de nya kodorden för att se till att musiken deras barn lyssnade till inte innehöll nĂ„got opassande.
Inför ett fenomen som den explosive Little Richard stod man maktlös. Originaltexten till âTutti fruttiâ, som inleder mĂ„nadens lĂ„tlista, var fylld med sexreferenser. Texten skrevs om, men inte blev det mindre tydligt vad det handlar om nĂ€r Richard sjunger âI got a gal named Sue, she knows just what to do. She rocks to the east, she rocks to the west, sheâs the gal that I love bestâ.
NĂ€r 50-tal blev 60-tal var popvĂ€rlden nĂ€ra att översvĂ€mmas av alla bang shang-a-lang, rama lama ding dong, be bop a lula, sha boom sha boom, papa oom mow mow, doh wah diddy, da doo ron ron etc etc. Dags att sĂ€tta stopp tyckte dĂ„ Barry Mann. Han var en av alla de kontrakterade lĂ„tmakare som skrev hits pĂ„ kontorstid pĂ„ löpande band. Mann sjöng sjĂ€lv in âWho put the bompâ, tĂ€nkt som en parodi pĂ„ genren. En stor succĂ©, men den satte knappast stopp för nonsenslyriken.
1963, i den förhĂ„llandevis vattenkammade perioden mellan den tidiga rockeran och Beatles genombrott, gav The Trashmen ut âSurfinâ birdâ, som inte liknade nĂ„got annat vid denna tid. Vild, galen och med totalt meningslös text, men hypnotiskt fascinerande att lyssna till! En mycket tidig förlöpare till 70-talets punk om man sĂ„ vill.
Kanske texten i en lĂ„t inte alltid Ă€r sĂ„ viktig? Max Martin, i mĂ„nga Ă„r nu vĂ„r frĂ€mste musikskapare pĂ„ den internationella scenen, menar att det Ă€r viktigare att orden lĂ„ter rĂ€tt, mer Ă€n vad dom betyder. Han kallar det âmelodisk matematikâ. En annan framgĂ„ngsrik svensk, Per Gessle, fick ta emot gliringar frĂ„n de med engelska som modersmĂ„l för obegriplig logik i Roxettes genombrottshit ute i vĂ€rlden, âThe lookâ. Ett resultat av att det som var ett provisorium nĂ€r lĂ„ten jobbades fram i vĂ€ntan pĂ„ en âriktigâ text, fick hĂ€nga med till slutliga versionen efter blott nĂ„gra justeringar.
Andra har jobbat pĂ„ samma sĂ€tt. Paul McCartney har vittnat om hur melodin till âYesterdayâ plötsligt fanns i hans huvud en morgon. Flera mĂ„nader hann passera innan Paul fick till en text han tyckte passade. Innan dess, medan man testade olika arrangemang för lĂ„ten, anvĂ€ndes en nonsenstext och vi ska vara glada för att inte det hĂ€r blev lĂ„tens refrĂ€ng: âScrambled eggs, oh my baby how I love your legsâ.
The Police möttes av mĂ„nga höjda ögonbryn nĂ€r de gav ut âDe do do do, de da da daâ. âSeriöseâ Sting idkar barnsprĂ„k? Nja, verserna handlar om att gĂ„ vilse i ordsvallet frĂ„n de med makt, medan Sting lĂ„nade refrĂ€ngorden frĂ„n sin egen sons bebis-joller.
Textlös sÄng Àr en konstart i sej dÀr rösten förvandlas till ett musikinstrument, eller i fallet med The Real Group, anvÀnds istÀllet för musikinstrument. Bobby McFerrin Àr en av dessa röstkonstnÀrer du hör i lÄtlistan, liksom Elizabeth Frazer i gruppen Cocteau Twins. Visst hörs det att Kate Bush stÄr högt i kurs hos henne. Och Scatman John noterade en vÀrldssuccé nÀr han pÄ 90-talet tog upp jazzens tradition av scatsÄng.
Musik klarar sej alltsĂ„ alldeles utmĂ€rkt pĂ„ olika plan Ă€ven utan en vĂ€l genomtĂ€nkt och âseriösâ text. En följdfrĂ„ga till det kan dĂ„ vara: fungerar det med humor i musik? Ja, de som försökt har inte alltid överrösts med applĂ„der, men visst finns lyckade exempel. Povel Ramel skapade briljanta ordlekar nĂ€r han skrev om kĂ€nda schlagers och i nĂ€rtid har vi Grotesco-gĂ€ngets genreparodier. Och redan i rockerans stenĂ„lder, dĂ€r denna krönika tog avstamp, fanns flera humorister. I lĂ„tlistan hör du Stan Freberg gĂ„ loss pĂ„ Elvis Presley, som faller pĂ„ eget grepp och drunknar i ekot av sin egen sĂ„ng.
nÄs pÄ kaj.kindvall2@gmail.com