Snart kunde jag staden mycket bättre än dem som hade levt där i hela sina liv. ”Pontonjärsgatan? Ingen aning…” Men jag visste.
Stämningen i innerstan var ganska avspänd. Ingen stor skillnad mot det tidiga 1980-talets Motala, som jag då hade flyttat ifrån. En del småbiografer fanns mitt i city, som visade kvalitetsrullar. Varje måndag körde min sambos kusin Ingmar Bergman-film i en liten väl insutten bio på Östermalm.
Den stora, popcorninpyrda jättebiografen visade film mitt på dagen. Inga problem att få biljetter.
Kroglivet var också det avspänt och trevande. Kan inte minnas att det låg krogar och kaféer vägg i vägg.
För tolv år sedan kom jag tillbaka till Motala. Det var som att öppna ett fönster och andas frisk luft. Under de där årtiondena då jag bodde och jobbade i Stockholm tätnade allting och började krypa inpå en. Allt och alla gick plötsligt fortare – och accelererade, gränslöst.
Överallt öppnade krogar och kaféer, i takt med att småbiograferna försvann. Spontanfika? Glöm det. Alltid fullsatt. Slinka in på en bio? Otänkbart. Boka biljetter i förväg, helst en vecka innan.
Den praktiska t-banan blev obehaglig; inte på grund av hot och våld (sådant såg jag aldrig), men den kändes överbefolkad. Hela staden tycktes överbefolkad. Jag flydde. Tillbaka hit. Och livet blev överblickbart, vardagslivet lätt.
Just nu cirkulerar det i medierna texter kring att Stockholm är en hemsk stad. Dagens Nyheters kulturchef skrev en krönika med rubriken ”Därför är det avskyvärt att leva i Stockholm”. Serieboksförfattaren Mats Jonsson återvände – som jag – till sina rötter, men i Ångermanland. ”Jag blev folkilsk av att bo i Stockholm”, säger han, och andra.
Tänker jag då ”Yes!” Nej, jag blir genast skeptisk – till ännu en trend.
Det är ett faktum att Stockholm växer på alla sätt. Befolkningstillväxten har pågått oavbrutet sedan år 1982 och håller i sig, berättar Stockholms Stad i sin befolkningsöversikt. Den ligger på en stabil ökning mellan 1,2 till 1,5 procent årligen. Klart det blir trångt och komplicerat.
Men är idiotiska företeelser fler i Stockholm än i Motala? Knappast. Min tes är att dumheterna är nominellt fler i en stor stad, men inte procentuellt.
Det är bara att vänja sig. I grannstaden finns redan elsparkcyklar och offer för den så kallade gigekonomin i form av grabbar och tjejer som ilar fram med stora matleveranser på ryggarna, på väg till en livspusslande övre medelklass.