Utställningen har utan tvekan framgångspotential. Det krävs en hel del för att kunna visa en samling av den här digniteten; många trådar att dra i och ingen får bli hängande lös.
Milles och Larsson kände varandra väl, arbetade tillsammans hel en del, också utanför Sverige. Bland annat hjälpte Gottfrid Larsson Milles med fundamenten till kolonnerna som står framför Dramaten. Likt många andra under den tiden, lät de sig inspireras av det klassiska Grekland. De lät sig påverkas, men åstadkom verk i en personlig anda.
Inte minst gäller det Carl Milles, som var tillräckligt egensinnig för att upprätta sin egen agenda, där det fanns utrymme för experiment och olika försök till nyorientering. Inom den tradition han verkade, kan det inte ha varit så lätt att utveckla ett eget signum, men han använde sig av förebilderna på ett sätt som främjade den personliga prägel han ville avsätta. Via sin rika fantasi och sin förtrogenhet med myter och liknande, åstadkom han verk som förde honom mot berömmelse långt utanför Sveriges gränser. Produktionen var mycket omfattande. Man kan häpna över antalet förnämliga verk som lämnade hans ateljéer. Till dem hör exempelvis Folkungabrunnen och Folke Filbyter i Linköping, Europa och Tjuren i Halmstad och Poseidon i Göteborg.
Gottfrid Larsson var jämngammal med Milles och alltså verksam under samma period. Han hade den föga avundsvärda sitsen att konkurrera om uppdragen med både Carl Milles och Carl Eldh. Larsson hamnade lite i skymundan, dock inte på grund av att hans arbeten uppvisade lägre kvalité. Kanske var han, för den tidens smak, lite för tydligt förankrad i "vardagsmyllan" och intresserad av den jordnära människan. I Järnvägsparken i Linköping finns ett av hans verk - en springbrunn med fontänfigur, värd att stanna till vid om man ger sig tid. Och Gottfrid Larssongården i Vadstena är en veritabel skattkammare.
Stina Opitz' synnerligen egensinniga verk anammar, på ett inkännande och uppfriskande sätt, rollen som motvikt till de klassiska uttrycken. Man skulle kunna tänka sig att hennes skapelser ska åskådliggöra en syn på utvecklingen inom skulpturkonsten. Enligt min mening handlar det bara marginellt om den saken. Istället infinner sig en uppenbar känsla av samspel, till och med förtrolighet mellan hennes nutida konst och de båda herrarnas betydligt äldre.
"Vandraren" - ett av Stinas verk – utgörs av en klänning som svävar runt en av Larssons större fontänfigurer. De båda verken kommunicerar på ett näst intill metafysiskt vis. Här handlar det inte bara om acceptans, utan om en bejakelse som drar mot framtiden.