Linköping är en betydande orgelstad, såväl med tanke på fina instrument och proffsiga utövare som på stadens historia av orgelbyggeri. Här fanns för några hundra år sedan en högkultur vad detta ädla hantverk och allkonstverk beträffar, något som kanske inte uppmärksammats till fullo men som vore värt en framskjuten plats bland Linköpings stoltheter.
Men det rör sig inte enbart om historia och gångna tider: det planeras till exempel för en ny kororgel i domkyrkan! Så bra att dessa fakta nu får ett flertal klingande manifestationer i och med de pågående ”Linköpings nya orgeldagar” och domkyrkans serie ”Lördagsorgel”! Här finns intressanta och besöksvärda konserter i olika tempel och stilar och med flera av stadens organister.
I lördags spelade vår domorganist Sara Michelin ett av de riktigt stora orgelverken: 3:e Orgelsymfonin av mångårige Notre Dame-organisten Vierne. Den började anspråksfullt, volymstarkt och med brett anlagda krafttag. Någon sorts sonatform kunde anas i den första av de fem satserna, kanske även i finalen.
I hög utsträckning verkar Vierne haft fokus på hur hans teman kan behandlas och vändas och vridas på, liknande arbetssättet i många av musikhistoriens symfoniska orkesterverk. Den tidstypiska harmoniken ut- och invecklar han på ett spännande sätt.
Michelins framförande övertygade, och då avser jag inte endast finger- och fotarbetet – själva registreringskonsten är central för lyssnarupplevelsen av den romantiska orgellitteraturen. Setterqvist-orgeln fick visa sina prestanda, och allra mest berördes jag av de mjukt transparenta klangerna i Cantabile-satsen – de fick ett egenvärde, nästan oavsett det tematiska och melodiska innehållet.
I Adagiot var det som om Michelin återgav en sorts berättelse, nedlagd i Viernes långa melodiska linjer – mycket vackert skrivet och spelat! I Intermezzot verkade Vierne nästan på skämthumör, och i finalsatsen fick Michelin jobba en del med ”gaspedalen”, det vill säga reglaget till orgelns svällverk.
De som kategoriskt avfärdar domkyrkans akustik som lyssnar-ovänlig borde ha hört denna konstfulla och innehållsrika musik, skapad för instrumentens drottning och de ljudförhållanden som råder i en stor katedral.
Allt som allt innebar denna första konsert i Lördagsorgel-serien ett mentalt påfyllande och en fridfull oas i helgspringandet. Musiken var kanske inte sakral i ordets bemärkelse, men ändå: i den tidlösa miljö som domkyrkan innebär tillkom onekligen flera dimensioner…