Lövin: Jag var inte bäst på att vara språkrör

Smältande grönländska glaciärer, forskare som hoppas att räkor ska få folk att bry sig om ett allt surare hav och en första politisk seger i EU-parlamentets fiskeriutskott. I sin nya bok tar Isabella Lövin med läsarna bakom kulisserna till platser och möten som hon har fått exklusivt tillträde till under åren i EU, som språkrör för Miljöpartiet och med flera ministeruppdrag i Sveriges regering.

– Min viktigaste insikt är att det går att förändra med politik. Det går att reformera fiskepolitiken, att få igenom en klimatlag, att reformera EU:s utsläppshandel. Det gäller bara att man har den politiska viljan, säger hon.

– Men om politikerna ska börja lyssna på forskarna måste väljarna ställa de kraven på politikerna. Allt hänger ihop.

"Motarbetar förändring"

Boken genomsyras av frågeställningen som Lövin så många gånger har fått från såväl journalister som väljare. Varför gör vi inte mer för klimatet när vetenskapen med all tydlighet berättar för oss hur illa det är ställt och hur bråttom det är?

En del av förklaringen finns i det luftkonditionerade mötesrum i Rio de Janeiro där skrivningar om ett globalt vattenavtal vattnas ur framför Lövins ögon eller på det fossildoftande klimattoppmöte i Polen där delegaterna bråkar om formuleringar.

– Starka ekonomiska intressen motarbetar förändring i klimatfrågan, säger Lövin.

– Kriget i Ukraina visar nu vilka krafter det finns i beroendet av fossil energi. Rysslands ekonomi baseras på det här, Saudiarabiens likaså. En mängd oljeproducerande länder är också mycket aktiva under klimatförhandlingar och valår och vill på alla sätt bromsa omställningen på grund av sina enorma ekonomiska intressen.

Lämnat politiken

Med nästan två år kvar till höstens riksdagsval meddelade Lövin i augusti 2020 att hon ville sluta som Miljöpartiets språkrör och även tänkte avgå som miljö- och klimatminister. Då var hon nöjd med det som hon hade varit med och uträttat men hymlade inte heller med att hon lett partiet under en tuff tid med sviktande väljarstöd.

– Jag tror att det är viktigt att man gör det man känner att man är bäst på och i slutet som språkrör kände jag inte att jag var det, säger Lövin.

– Hade jag bara varit klimatminister hade jag nog stannat kvar, men språkrörsrollen är otroligt tuff. Det är dessutom två roller som var och en för sig är mer än heltid, så det var otroligt stressigt också.

"Var inte bäst"

Livet i politikens strålkastarljus är obarmhärtigt, konstaterar Lövin som i boken beskriver hur kommentatorer slaktar partiledarens frisyr, brist på mineralpuder och allmänna tråkighet. En rosaglittrig tröja köps in i ett försök att skicka positiva gnistor genom tv-rutan när det ska debatteras med betydligt yngre politiska rivaler.

– Jag har hela tiden känt att jag är en skrivande person som formulerar mig bättre i skrift än i partiledardebatter. Till slut blir det frustrerande att bli betygsatt på något man inte är bäst på. Det var naturligt att överlämna till andra som trivs i den rollen.

"Den tjattrande kören av oförnuft, egenintressen och ytligt men samhällsfarligt politiskt underhållningsvåld har tärt på mig", skriver Lövin som också har drabbats av hotfulla sms och smygfotograferingar utanför hemmet. I riksdagen är ledamöter från Miljöpartiet de som utsätts för mest hat och hot, enligt Brottsförebyggande rådet, Brå.

– Populistiska rörelser öser hat över flykting- och asylrätten, vill inte se en klimatomställning och hatar feminism. Och där har du ju Miljöpartiets tre viktigaste frågor, vilket gör oss väldigt utsatta för de här trollarméerna.

Positiv berättelse

I en tid präglad av kris och konflikt tycker Lövin att mänskligheten är i behov av en ny berättelse med utgångspunkt i att alla är globala medborgare på en och samma planet. Att fokusera på det som förenar snarare än det som skiljer oss åt.

– Klimatomställningen handlar inte om att vi ska gå tillbaka till bondesamhället eller stenåldern utan om att vi måste ta nästa steg och bygga ett mer hållbart samhälle för naturen, planeten och oss själv, säger Lövin.

– Jag tror att vi behöver en positiv berättelse om oss som människor för att komma vidare.