Värre än så här kan det aldrig någonsin bli, tänkte jag när jag såg den första trailern för "Tårtgeneralen". Svensk småstad sommaren 1985 – det kan bara bli en orgie i stillöshet, fula kläder och hemska glasögon. När Helena Bergström uppenbarade sig i vissnande kruspermanent och leopardmönstrad topp var det en milstolpe i filmhistorien, ett nytt rekord i hur mycket en skådespelare kan offra sig för konsten, en modigare makeover än när De Niro gick upp tiotals kilo i vikt för att spela Jake LaMotta i "Tjuren från Bronx" (1980).
Det är alltid något speciellt när man ser en epok återskapas på film för första gången.
När jag var liten kände jag bara till nu och förr. Förr, det var Småland på 1800-talet. "Emil i Lönneberga", "Raskens", "Utvandrarna", och förutom Småland fanns vid samma tid vilda västern.
Nuet, som var så självklart, fick inte tydliga konturer förrän långt senare.
Lucas Moodysons "Tillsammans" (2000) bjöd på en tidsresa tillbaka till min barndoms 70-tal, med fingertoppskänslig scenografi av konstnären Carl Johan De Geer, "Fem myror är fler än fyra elefanter" på tv och musik från Bo Hanssons LP "Sagan om ringen".
Man är ju van att återse Andra världskriget, varje tv-bolag och filmstudio har ett helt förråd med allt från damhattar till bombplan som de bara kan rulla fram gång på gång, men att se 70-talet precis som jag mindes det, det var något helt annat.
Artisten Oscar Danielson har besjungit det perfekt i sin låt "Fina år": "Brun manchester, täckjackor, brallor med svaj, ketchup till allt, det var en härlig tid, vi barn såg ut som om vi gick på heroin."
Nu är 70-talet vardag på bio, SF har uppenbarligen byggt upp ett lager bredvid 1800-talet och beredskapstiden, där de kan ekipera Björn Borg och Ted Gärdestad efter behov.
Jens Assur valde en annan metod i "Korparna" (2017): Han ljög. I sin strävan efter en deprimerande estetisk helhet klädde han alla i brunt och beige. Men på mina gamla klassfoton från samma tid är vi klädda i blått och rött och gult, mycket mer färgglatt än i dag.
Jag såg en bild från mitt 80-tal: synthbandet Pleasure Boys poserar i svart och vitt. Med tiden har jag insett att utanför vår lilla bubbla av epokgörande stilfullhet var resten av 80-talet gräsligt. Med skräckblandad förtjusning går jag för att se "Tårtgeneralen", för att få se småstaden 1985 i all sin fulhet – men eftersom Filip & Fredriks film går direkt till hjärtat glömmer jag att betrakta utanverket och är fullt upptagen med att svepas med av berättelsen.
Och kanske var inte Köping 1985 värst. Har ni sett trailern för "I, Tonya", om konståkerskan Tonya Harding? Det är tidigt 90-tal. Allison Janneys kombination av glasögon, frisyr och kedjerökning utklassar till och med Helena Bergströms look i "Tårtgeneralen". Jag tänker att värre än så här kan det aldrig någonsin bli.
Fredrik Kylberg filmspanar varannan onsdag. Mejla gärna till fredrik.kylberg@ostgotamedia.se