En vanlig onsdagskväll på bio trodde jag att en fientlig utomjording hoppat ut i publiken.
Filmen vi såg var ”Life”, om besättningen på rymdstationen ISS som undersöker en liten upphittad slemklump. Att något hemskt skulle hända visste jag, men inte vad. Spänningen stegrades, så pass att det var svårt att sitta stilla.
Jag var inte ensam om att påverkas. Kvinnan till höger om mig kved och klagade och klängde på sin pojkvän. Ännu oroligare var det längre till vänster i vår bänkrad. Strax efter att slemklumpen i filmen smitit ut ur sin karantän kollapsade en biobesökare på golvet, och en av hennes vänner sprang ut för att kalla på hjälp. Det slutade med att personalen kom in, pausade filmen, tände ljuset och hjälpte den drabbade ut.
Om det är någon tröst för henne vet jag inte, men hon missade inget mästerverk.
Frågan som gnagde i mig genom hela "Life" var: har ingen sett ”Alien”? Ingen av manusförfattarna? Regissören? Eller karaktärerna i filmen, som utspelar sig i en nära och realistisk framtid?
Ridley Scotts film från 1979 och alla dess uppföljare borde väl ha avskräckt varenda filmskapare från att försöka berätta samma sak en gång till. Dessutom bör de ha avskräckt varenda människa från att umgås med livsformer från andra världar.
Steven Spielberg, som började med att visa utomjordingarna som gåtfulla i "Närkontakt av tredje graden" (1977) och vänliga i "E.T." (1982), pekade ut dem som blodtörstiga invadörer i "Världarnas krig" (2005). Den bygger på H G Wells bok från 1897 om krigiska marsianer. Det var där det började. ”Independence day”, ”Edge of tomorrow”, listan är lång och budskapet är uppenbart: de är inte som vi och de vill oss inget gott.
”District 9” (2009) var mer nyanserad, om utomjordingar som lever i ett ghetto i Sydafrika. Och ”Arrival” (2016) handlade om att försöka kommunicera med besökarna. Men de utgör undantag.
Och under tiden rapporterar TT om astronomer som hittar jordlika planeter, där det kan finnas liv, så nära som 40 ljusår från Jorden. Och det berättas som om det vore en positiv nyhet.
Varje dag när jag öppnar Facebook rullar trailern för ”Alien: Covenant” som har premiär nästa vecka. En ny okunnig besättning kliver in i samma falukorvsformade farkost och petar nyfiket på samma stora ägg. Vi vet vad som ska hända, och ändå går vi i fällan igen.
I rymden kan ingen höra oss sucka över att vi betalat för att se samma sak en gång till.