Domen var hård och omedelbar. Den nya Star wars-filmen var sämre än den förra. "Och, allvarligt talat, tro du verkligen på att Darth Vader är Lukes pappa?", undrade en skeptisk klasskamrat.
Detta var 1980. Det är svårt att tro nu, när "Rymdimperiet slår tillbaka" sedan länge betraktas som en milstolpe i filmhistorien, men när den kom var många besvikna och förvånade.
Jag tänker på det när jag ser vad folk tycker om "Star wars: the last jedi".
Å ena sidan var recensionerna positiva, och på bara några veckor blev "The last jedi" blev den mest inkomstbringande filmen i världen 2017. Å andra sidan är nätet fullt av fördömanden. "Sämsta Star wars-filmen någonsin", skriver den ena förorättade fundamentalisten efter den andra, och man undrar ... har de aldrig sett "Episod I" ?
Själv är jag, som kanske framskymtat i den här spalten emellanåt, förtjust i "Star wars" på ett sätt som närmast kan liknas vid religiös besatthet, och så har det varit sedan 1977.
Det innebär inte att jag okritiskt älskar allt. I "The Force awakens" (2015) kändes slutstriden som en onödig upprepning. "Rogue one" (2016) hade tappat scener som synts i trailern. Och mitt värsta Star wars-ögonblick var i "Mörkrets hämnd" (2005), när Leia – som berättat i "Jedins återkomst" (1983) om hur hon mindes sin mor – visade sig vara nyfödd när mamma Padme dog.
Men Star wars-filmer ser man om och om igen, och efterhand inlemmas de i mytologin även om första intrycket innehöll någon form av besvikelse. Efter att ha vridit och vänt på den här rymdsagan i fyra decennier, analyserat filmerna, skrivit om dem och diskuterat dem, går jag och ser "Star wars: the last jedi" – och njuter.
Jag ser en film som är konstant underhållande i två och en halv timme, som är spännande, rolig, överraskande och rörande. Andra i min närhet upplever ungefär samma sak, även min oftast så kritiska son.
De arga fansen upplevde något annat. De klagar på att Rian Johnson, som skrivit och regisserat, bryter mot rymdsagans traditioner. De är arga på storyn, nya bifigurer (ofta kvinnor), nya varelser, humorn och på att deras förväntningar inte infrias. Helst vill de nog att Luke skulle säga "No Rey, I am your father".
Visst kan man ha invändningar. Både Luke och Leia använder Kraften på sätt som vi aldrig sett tidigare, särskilt Leia utmanar både naturlagarna och biopubliken. Men helheten, dramat, känslorna, John Williams musik – det är fortfarande fantastiskt. Utan förnyelse skulle "Star wars" säcka ihop och dö. "The last jedi" tar oss både med tillbaka till den galax långt, långt borta som vi älskar och ut på helt nya vägar. Det gjorde George Lucas en gång i tiden också. Låt det fortsätta så.
Fredrik Kylberg skriver om Star wars...förlåt, om film varannan vecka. Mejla till fredrik.kylberg@ostgotamedia.se