Cary Guffey var bara tre och ett halvt år när han fick sin första filmroll. Att läsa manus eller lära sig agera var inte aktuellt. Vad som behövdes var hans äkta, oförfalskade reaktioner.
Han skulle spela den lille killen i ”Närkontakt av tredje graden” (1977) som lockas och fascineras av mystiska ljussken. I en scen hör han oväsen från köket, springer dit och får se något som först skrämmer men sedan roar honom. I filmen avslöjas inte se vad han ser, det överlåter regissören Steven Spielberg till vår fantasi. Vi anar att det måste vara utomjordingar på besök.
25 år senare gjordes en dokumentär där Spielberg och en vuxen Cary Guffey berättar hur det gick till. För att få rätt reaktioner från treåringen hade Spielberg förberett några överraskningar. En livs levande clown klev ut ur en stor kartong – och sedan, plötsligt, dök en stor gorilla upp ur en annan kartong. Men gorillan tog av sig sin mask, och då kände treåringen igen sin kompis, filmteamets make up-kille, och sken upp. Allt gjordes i en tagning, och allt vi ser är Cary Guffeys ansikte.
Scenen är typisk för Steven Spielberg. Han återkommer till scener där huvudpersonen reagerar på något utan att vi vet vad det är. Vi har sett Indiana Jones, paleontologerna i "Jurassic park" och Oscar Schindler i samma situation.
I ”The Post” kliver journalisten Ben Bagdikian in i ett motellrum, spärrar upp ögonen och tappar hakan innan Spielberg byter perspektiv så att vi får se alla lådorna med the Pentagon papers, dokumenten som avslöjar alla Vita husets lögner om Vietnamkriget.
Skådespelaren Bob Odenkirk som gör rollen fick sannolikt agera utan hjälp av clowner och gorillor, men effekten på publiken är densamma.
Genom att inte visa för mycket maximerar Spielberg publikens intresse. Genom att berätta i bilder snarare än i ord går han direkt på magkänslan. ”The Post” är visserligen en dialogdriven film, men även den har scener där Spielberg berättar på ett mer intuitivt sätt: till exempel när publicisten Kay Graham (spelad av Meryl Streep) som utmanar de maktfullkomliga männen kommer ut på domstolens trappa och skrider förbi en lång rad unga kvinnor som ser på henne i tyst beundran.
Sådant gör Spielberg lätt och elegant, utan ett ord.
Förr brukade kritiker fnysa och kalla honom infantil. Under tiden berättade Spielberg om Förintelsen, slaveriet och båda världskrigen, varvat med Peter Pan och andra sagor.
Han låter oss tänka själva, om vi vill, men först och främst vill han väcka våra känslor. Han roar oss och skrämmer oss, hans filmer innehåller en lång parad av gorillor och clowner och om vi kunde se oss själva i biomörkret skulle vi se att vi reagerar lika naket och ärligt som Cary Guffey, tre år, när Spielbergs manipulerar oss.
I dag är det premiär för Spielbergs senaste film: ”Ready player one”. Jag ser fram emot att bli manipulerad igen.