Ett konstverk som består av små grushögar, utplacerade i ett geometriskt mönster. Kan det bli mer tillgjort och fånigt? Man skrattar ju nästan ihjäl sig. Eller kanske inte.
Jag ser ”The square” och känner att nu gör jag bort mig, nu är jag slut som cineast och filmspanare. För jag har inte roligt.
Mina förväntningar är på topp sedan Ruben Östlund vann guldpalmen i Cannes. Dessutom tyckte jag mycket om hans förra film, den vassa ”Turist” om en familjefar på skidresa som måste konfronteras med sin egen feghet och oärlighet.
”The square” handlar alltså om modern konst. När det finns så mycket konstigt i vårt samhälle som förtjänar att gisslas ordentligt med satir förstår jag inte riktigt varför Östlund ger sig på något så harmlöst och marginellt.
Att peka finger åt kultur som är uppblåst, tillgjord och svårbegriplig är liksom alldeles för lätt, och i mina ögon antiintellektuellt.
Kanske är det bara jag som är för ängslig och hellre låtsas respektera grushögarna och andra abstrakta verk av rädsla för att framstå som obildad. Kanske ser jag för lite konst för att ha en aning om vad Östlund angriper.
Det verkar som om skribenterna i Stockholm har närmare till ämnet. Jag har läst mycket om filmen efteråt. Scenen med performancekonstnären som spelar apa på en middag fick Aftonbladets Fredrik Virtanen att minnas en verklig händelse där gästerna blev bitna av en man som spelade hund. Samma incident berättade DN:s konstskribent Birgitta Rubin om, men hon ogillar Östlunds konstförakt.
Östlund verkar besatt av sin rivalitet med mentorn Roy Andersson. Häromåret tävlade de om alla priser. Jag höll på Östlunds ”Turist” mot Roy Anderssons ”En duva satt på en gren...”. Med ”The square” tycks Östlund försöka slå Andersson på hans egen planhalva, med en serie lösryckta scener som skildrar märkliga beteenden.
När den hala, danska konsthallschefen (Claes Bang) går till sängs med en amerikansk journalist (Elisabeth Moss) och hon ställer honom till svars efteråt gör Östlund dessutom en kortversion av Lena Anderssons bok ”Egenmäktigt förfarande” – och enligt skvallret var förebilden till kulturmannen Hugo Rask i den romanen ingen mindre än just Roy Andersson.
Samma Roy Anderssons ande svävar också över en annan, mycket bättre svensk film: ”Jordgubbslandet” som kom i somras. Romansen mellan den skånska bonddottern och den polska gästarbetaren är inspirerad av Roy Anderssons klassiker ”En kärlekshistoria” (1970), något som regissören Wictor Ericsson varit öppen med.
Skicka den filmen, eller ”Sameblod”, till Oscarsjuryn i stället. Där kommer ”The square” inte att ha en chans. Eller vänta – vad var det nu jag sade om att peka finger åt konst man inte förstår?
Fredrik Kylberg filmspanar varannan onsdag. Mejla gärna till fredrik.kylberg@ostgotamedia.se