Det sägs att Mozart skrev sin ”Pianokonsert nr 18” åt Maria Theresia von Paradis, den blinda pianisten som var dotter till Joseph Anton Paradis, hovkonsul till kejsarinnan Maria Teresia av Österrike.
Maria Theresia von Paradis tappade synen redan innan hon fyllt fem, men fick tillgång till elitens alla privilegier och lärde sig piano och dans. Senare i livet tonsatte hon även operor och startade en skola för blinda musiker.
”Mademoiselle Paradis” är tack och lov ingen konventionell biografi berättad från vagga till grav. I stället gör filmen ett nedslag i Wien 1777, när von Paradis träffar ögonläkaren Dr Mesmer. Han erbjuder kostnadsfri behandling med en experimentell vätska som ingen kan se, än mindre känna eller lukta på. Mesmers ”behandling” - där han bland annat håller ett brinnande ljus framför Maria Theresias ansikte - börjar visa resultat. Synen kommer tillbaka. Detta leder dock till att von Paradis tappar sin förmåga att spela piano och läkaren Mesmer anklagas för kvacksalveri.
Maria Theresia är ständigt isolerad och kontrollerad. Hon blir ett sätt för doktor Mesmer att göra karriär, samtidigt som hennes pappa försöker bota henne för att få en ”normal” dotter. Vi släpps in i en värld där adelns ritualer, pennalism och opportunism är lag, men sminkas med dyra peruker och löjliga små bugningar. Ett välkomponerat kammarspel, även om de tre–fyra rummen som utgör scenografi ibland gör filmen tålamodsprövande.
Kostymfilmer brukar ofta dras med en lätt bismak av vördnad för dåtidens högborgerliga sociopater – inte ”Mademoiselle Paradis”. Tjänstefolket behandlas som boskap. Pigorna sextrakasseras och deras handikappade barn avfärdas som idioter.
Liksom sin österrikiske kollega Michael Haneke tar regissören Barbara Albert tillvara på, och går till botten med, människoföraktet under ytan. (TT)