Sämsta delarna av två filmer

Tänk om killen du dejtar plötsligt slutar höra av sig, men faktiskt inte ”ghostar” dig utan är tillfångatagen av somaliska jihadister? Det är sådant som man ju lätt kan fantisera om när någon har gått upp i rök men i Danielles (Alicia Vikander) fall är det verkligen så.

Hon forskar om oceanernas djup och förbereder sig för sin karriärs stora stund – ett djuphavsdyk i en minimal u-båt – när hon möter James (James McAvoy) på ett franskt kusthotell. Han är en hemlig brittisk agent och ska snart åka till Somalia på farligt uppdrag.

De tu blir blixtförälskade (trots att Danielle mestadels föreläser om havets egenskaper likt den värsta mansplainare) och Vikanders och McAvoys mysiga kemi föder fram filmens mest levande, lyckade delar där på hotellet. Deras möte får en också att längta efter en riktigt bra romantisk film, där framför allt hon skulle kunna få chansen att bättre nyttja sin energi och komiska talang (det var ett tag sedan sist nu).

I stället skiljs paret åt, han hamnar i klorna på de där jihadisterna och hon hamnar på en båt i riktning mot Island. De längtar och lider så där som man gör när man är skild från den man älskar alternativt blir torterad av terrorister.

”Kärlek över haven” bygger på romanen ”Submergence” av JM Ledgard och är inte riktigt lika plågsam som Wim Wenders senaste spelfilm, den pretentiösa ”De vackra dagarna i Aranjuez” (2016) eller hans supersega ”Every thing will be fine” (2015). Men särskilt lyckat blir det inte.

Parets respektive öden känns i långa stycken som två parallella filmer där Wenders har valt ut de tråkigaste delarna för att samtidigt diskutera de riktigt Stora Frågorna om livet, döden och kärleken utan att få till det.

För fans av Wenders rekommenderas att välja hans sevärda dokumentärer i stället. Filmer som ”Pina” (2011), ”Jordens salt – en film om Sebastião Salgado” (2014) är ambitiösa och fulla av nyfikenhet och Cannes-aktuella ”Pope Francis: A man of his word” verkar också lovande. (TT)