Whip Media
En undertitel till den här dokumentärromanen – en av årets viktigaste – skulle kunna vara: ”Rekviem för en svensk mjölkbonde”.
Malin Sundin, själv lantbrukare på en släktgård i Dalarna, har tillsammans med en kollega som tvingats ge upp sitt yrke och som vill vara anonym, skrivit berättelsen om Per, hans fru Stina och hans far Bertil. (Vem som skrivit vad framgår inte av sammanhanget, och jag refererar därför nedan enbart till Malin Sundin som författaren.)
Under ett år, från jultid 2013 till jultid 2014, får läsaren följa en familjs väg mot katastrof. Det är det året då mjölkkvoterna inom EU ska avskaffas och marknaden släppas fri. Mjölkpriset är historiskt lågt (dock är det värt att nämna att det är ännu lägre idag, 2016). Lönsamheten på gården är obefintlig, arbetsbördan omänsklig. Efter bygget av ny ladugård för några år sedan är Per djupt skuldsatt och pressas nu hårt av de obönhörliga ”banknissarna”. Familjelivet blir lidande, och till slut orkar Stina inte längre med att ständigt leva i skuggan av Pers ”älskarinna”: korna och gården. Hon flyttar och tar barnen med sig. Per faller ner i en ekande ensamhet och tappar alltmera greppet om vardagens tusen göromål.
Malin Sundin beskriver en traditionell värld på väg att försvinna, där gamla könsroller krockar med modern jämställdhet. Men framför allt skildrar hon ett nästan ofattbart hårt arbetsliv. Det som ändå i det längsta driver Per vidare är kärleken till föräldragården och pliktkänslan, både mot förfäderna och sina egna barn; aldrig att han ska bli den siste, den som kroknar, den som ger upp.
”Spilld mjölk” är en bok som borde väcka ett ramaskri i Sverige. Under strukturrationaliseringen på 1960-talet försvann 30 000 småbruk om året. I dag läggs en mjölkgård om dagen ner. Om vi inte bryr oss om kulturmordet som sker på den svenska landsbygden och på en urgammal näring, borde vi åtminstone vakna upp och inse att det faktiskt är bönderna och djuren som ger oss mat på bordet.
Men bönderna gnäller väl jämt. Och allt finns ju ändå på ICA? Men så har det inte alltid varit, och så kommer det kanske inte alltid att förbli. I händelse av avspärrning och strypt import skulle Sverige klara sitt livsmedelsbehov i max tre dagar, skriver Sundin.
Varför är vi så aningslösa?
Malin Sundin har skrivit ett glödande försvarstal för den svenska mjölkbonden, om det liv vi alla på något sätt kommer ifrån, men så helt tycks ha glömt. Genom decennier av urbanisering och fjärmande från jord och djur har vi tappat greppet om vad maten verkligen är värd. Vi har blivit till ett folk som köper dyrt flaskvatten i mängder, men knotar över priset på en liter mjölk.
I att försöka ändra på detta – och att sätta betsel och tyglar på Marknaden som vill kränga livsmedel precis som fritidsskor eller hushållsrullar – måste lösningen finnas. Inte i att rucka på den svenska djurskyddslagen eller upphäva betestvånget. Där är jag inte enig med författaren. Men det är också i stort sett den enda punkten.