Matilda Nilsson: Redan i förordet kommer tårarna

När jag läser ”En liten bok om konsten att dö” har det gått drygt ett år sedan Ulf Nilsson, 73 år, gick bort. Redan i förordet kommer tårarna. Ulf Nilssons efterlevande maka Lotta Olsson, också barnboksförfattare, skriver. Det var hon som uppmanade honom att göra sin Ars moriendi, sitt verk om konsten att dö.

”En liten bok om konsten att dö” rör Ulf Nilssons tankar från cancerbeskedet på Huddinge sjukhus och under hans tio sista veckor. Han skildrar en försoning med livets ofrånkomliga slut. Det är en trösterik vuxenbok.

Men det är inte första gången Ulf Nilsson skriver om döden – och inte heller sista (men vi kommer till det senare).

”Nu vet du mer än vi, herr Muffin.

Nu vet du vad som händer när man dör.”

Så inleder barnet sitt sista brev till det förlorade marsvinet i Augustprisvinnande småbarnsboken ”Adjö, herr Muffin” (Bonnier Carlsen, 2002). 

Ulf Nilsson hann producera över 140 barnböcker. Hans prosa är ofta stillsam och underfundig. Han tar inte plats som författare, böckerna står för sig. Älskade, utan att skymmas av skribentens genialitet.

Ett sätt att mildra smärtan efter en saknad är att hålla en vacker ceremoni, att samlas för tröst. Som barnen i ”Alla döda små djur” (Bonnier Carlsen, 2006) som ägnar en hel dag åt att begrava diverse smådjur. Jaget i berättelsen skriver dikter om döden och de döda. Komiska och tänkvärda strofer.

Är jaget en ung Ulf Nilsson? Nyfiken på det mesta. Med orden som främsta vapen.

Värst är väl ändå döden för oss som blir kvar, tänker jag. Ulf Nilsson formulerar samma tanke bättre i sin lilla bok. Men på nästa sida i hans Ars moriendi, en motsatstes:

”Att förlora sig själv är obegripligt.”

”Du kan förstå att jag ska dö. Men jag kan inte förstå det.”

Ulf Nilsson nedtecknar sina tankar utan omsvep. Han är själv den röda tråden, men tillåter sig också att säga emot sig själv, att väcka nya funderingar.

Att hans författarskap tidigare varit riktat mot barn är inte konstigt. Många barn funderar på och kan otvunget prata om små och stora frågor.

Det avsnitt som rör mig allra mest i den lilla handboken är den korta meningen där han förkunnar sin kärlek till hustrun Lotta Olsson. Av någon anledning gör det att jag vill börja gråta igen. För hon är kvar. Hon för hans arv vidare. 

Det är Lotta Olsson som redigerat hans text.

Via förlaget Bonnier Carlsens pressperson förmedlar Lotta att det här inte är den sista boken av Ulf Nilsson. Till nästa höst är planen att en ny barnbok med arbetsnamnet ”Kära hälsningar från döden” ska ges ut. Illustratör är Stina Wirsén.

Projektet nämns kort i En liten bok om konsten att dö.

”Jag tog fram ett gammalt manus om döden och såg att det var rätt även nu i mitt försonade tillstånd. Skickade den till den varmt levande Stina.”

I orden lever Ulf Nilsson kvar.

Jag tolkar inte den lilla handboken som att Ulf Nilsson helt slutade vara rädd för döden. Däremot var han nyfiken och undrande. Och med barnets blick fortsatte han att utforska – och sätta ord på det obegripliga.

In i det sista skrev han om sina tankar kring livets slut. Tills det inte fanns något mer.

Han lämnar oss i tystnad. Vita blad som förstärker de sista orden.

Så tittar jag ned på kafégolvet där jag sitter – där ligger en stor insekt. En vacker slända, med skimrande vingar. Tittar närmare: den är stendöd.