Det föregående projektet, "Let it be", hade präglats av så dålig stämning att fullängdaren med samma namn inte skulle komma att ges ut förrän 1970. Nu hade de emellertid bestämt sig för att göra ett sista album tillsammans. Och på denna dag, 26 september 1969, släpptes "Abbey Road".
Om George Harrison tidigare hamnat i skuggan av Lennon/McCartney så var "Abbey Road" något av hans stora stund. Han levererade både "Here comes the sun", som kan vara en av bandets mest älskade låtar (den är mest spelad av bandets alla kompostioner på Spotify), och den storslagna "Something", som bland annat Frank Sinatra höjde till en av de främsta kärlekssångerna någonsin. Dessa spår är de största hitsen på plattan, tillsammans med "Come together" av John Lennon, en udda bluesrockpärla med en typisk lennonsk nonsenstext och ett groove som vilar på den karakteristiska basgången av McCartney.
Som alltid med Beatles album är variationen stor även på "Abbey Road". Det är inte alltigenom lysande och inte heller lika nyskapande som på de tre föregående plattorna, "Revolver", "Sgt Pepper" och "White album". Ringo hade gett sig ner i havsdjupen redan med "Yellow submarine" och återvände här med sin egen "Octopus's garden", som väl är mer charmig än bra och "Maxwell's silver hammer" tillhör knappast McCartneys bästa ögonblick.
Men vad vore "Abbey Road" utan det medley som finns på B-sidan?
Det är, i varje fall för mig, en kick varje gång jag lyssnar på denna intensiva låtparad. Det kunde ha blivit fragmentariskt och sönderhackat, men producenten George Martin lyckades knyta ihop denna 16 minuter långa musikaliska tripp till en helhet. Det är lekfullt och svängigt, med mängder av galna vändningar och – mot slutet – riktigt mäktigt.
Här finns så mycket. Det flyhänta trumspelet i "Polythene Pam", och kan man annat än älska en låt med öppningsraderna "She came in through the bathroom window, protected by a silver spoon"? Denna låt var inspirerad av en händelse där ett fan tog sig in i McCartneys hus just denna väg.
Sedan har vi det pampiga blåset i och kören i "Carry that weight" och den fantastiska gitarrduellen i "The End", där både John, Paul och George släpper loss. Spelglädjen i den låten är underbar, med ett trumsolo av Ringo dessutom! Och det där ögonblicket när allt stannar upp och bandet konstaterar: "And in the end, the love you take is equal to the love you make". Väldigt 1969, men vackert. Och en värdig avslutning för tidernas största band.
Om man ser till annat än musiken så är konvolutet till "Abbey Road" ett av de mest klassiska genom alla tider, med den ikoniska omslagsbilden. Egentligen värt en krönika bara det. Det där övergångsstället utanför EMI Studios i London är numera något av en vallfärdsplats. Själv letade jag efter det under ett besök i den engelska huvudstaden på 80-talet. Då var det faktiskt ganska anonymt. I dag är det en turistattraktion som inte går att missa, ständigt nymålat, och det går att följa aktiviten på platsen dygnet runt via en webbkamera.
Visst, Beatlemania pågick under 60-talet och intresset för det där bandet från Liverpool har funnits hela tiden, men på senare år har det bara ökat och Beatles får konstant nya, unga fans. I dag, den 26 september, lär det där övergångsstället finnas på bild i media världen över och näst intill varenda rockmagasin har gjort specialnummer om skivan.
Grattis "Abbey Road"!
