"Så mycket hög kvalitet på 90 minuter är ofattbart". "Budskapet landar rakt i hjärtat". Det är lätt att plocka lyriska pressklipp om föreställningen "En droppe midnatt", baserad på Jason Diakités debutbok med samma namn. Men till en början kände han sig långt ifrån säker på om han skulle klara av att ge en berättelse på scenen, ta med åskådaren på en resa och skruva ner volymen.

– Till en början var jag vettskrämd inför hur det skulle gå. Om jag skulle lära mig all text eller om publiken skulle somna i sina stolar. Det var vad jag trodde i mina värsta farhågor. Men det blev oerhört roligt att göra den.

Den självbiografiska föreställningen tar avstamp i Lund på 80-talet, där Jason Diakité växte upp i en miljö präglad av rasism och mobbing.

Artikelbild

"Jag har stått på scenen mycket, sjungit och rappat, men nu skulle jag också berätta en historia i en större kontext, verkligen ta med åskådaren på en resa och skruva ner volymen avsevärt. Till en början var jag vettskrämd" berättar Jason "Timbuktu" Diakité.

– Det var ett uppvaknande när jag började skolan att min hudfärg inte var normal. Det präglade på sätt och vis också min person eftersom jag undvek att sticka ut. Jag blev mer blyg och inåtvänd de första skolåren.

Hiphopen kom att få en avgörande betydelse i tonåren, där fann han styrka.

– Det blev min livspassion. När jag upptäckte hiphopkulturen var det något som jag kunde identifiera mig med utifrån mitt afrikanska arv och min hudfärg. Jag kände att jag passade in och var välkommen.

Publiken får i föreställningen följa Timbuktu in i vuxenlivet där hans jakt på identitet, tillhörighet och sammanhang resulterar i en omskakande resa in i den afroamerikanska historien. Till South Carolina, där hans farfar föddes 1907.

Artikelbild

| Jason "Timbuktu" Diakité reste till den amerikanska södern som hans farfar en gång lämnade i hopp om ett bättre liv i Harlem. "Jag trodde inte att jag skulle bli så känslomässigt påverkad som jag blev" säger artisten.

– Det var helt otroligt, fantastiskt men också skrämmande. Jag trodde inte att jag skulle bli så känslomässigt påverkad som jag blev. Men det var verkligen en upplevelse att vandra på bomullsfält och se plantagehusen. Det talar jag om i föreställningen.

Vad har du för minnen av din farfar?

– Min farfar dog 1983. Han bodde i Harlem och jag i Lund. Jag träffade honom på somrar, men jag var för liten för att fråga ut honom om vem han var och vad han kände som en ung person. Men när jag skulle skriva boken behövde jag mer information och det var inte alltid så lätt att få. Min farfar var också en ganska fåordig man som aldrig pratade om känslor med min pappa.

Hur har din familj reagerat på att du berättar familjens historia?

– Min pappa var inte så entusiastisk att jag skulle skriva om det han ansåg var familjens angelägenhet. Under tiden som jag jobbade på boken var han sjuk och gick nästan bort.

– Vårt fattiga ursprung, som bomullsplockare och slavar, var inget han tyckte att jag skulle stoltsera med, medan jag tyckte att det var intressant för mig och vår framtida familj. Det ledde till oerhört många konflikter mellan mig och min pappa. Jag citerar honom i föreställningen: "Vi är inga offer". Trots vår bakgrund har vi lyckats.

Jason Diakité ville gärna nå utanför Stockholm och Malmö med föreställningen som han lagt ner mycket jobb på att skapa. Han anser också att budskapet är värt att stryka under efter valet.

– Det är en berättelse om en svensk familj som är värd att berätta i dessa tider när svenskhet ifrågasätts. Nu ser man rasistiska avsikter normaliseras i hög takt.

– Men det är inte bara en berättelse om hudfärg, utan också en berättelse om att upptäcka sina rötter och sin identitet. Det är långt mer universellt än att bara tilltala folk som har en annan hudfärg än vit.