Att det är en framåtriktad satsning som dessutom landar överraskande väl hos en publik kunde man konstatera när de kubanska dansarna framförde ”Shapes” i Folkets hus i fredags kväll, en föreställning som turnerar de följande tre dagarna i länet.

Föreställningen, med underrubriken ”Livets ögonblick”, är en stark upplevelse vare sig man läser in en historia i det som händer på scen eller ser det som koreografen Miguel Azcue i samtalet med publiken efteråt säger sig ha tänkt: att visa formerna – shapes” – för de mellanmänskliga mötenas unika händelser. Våra behov av lika mycket frihet som tillhörighet, till exempel.

Tvärtemot vad man kunde vänta sig av dansare från Kuba är det just formerna – dansarnas kroppar och rörelser – som framträder, inga exotiska färger alls. Dansarna är klädda i svartvitt, rutigt, randigt, prickigt.

De formar folkmassor i kanske fest, kravaller. Extas. En blir utstött ur den böljande gruppen men försöker komma in. Gruppen är tätt sammanlänkad och ser åt ett annat håll eller upp mot himlen. Gruppen rör sig i en egen harmoni och den utstötte når inte in. Men gör motstånd.

Ett böljande grått tyg blir till ett skyddande tak, sedan ett upprört vatten. Ibland är en människa ensam i skarpt ljus, ibland rör sig alla sex dansarna i en rörande vacker harmoni, ljudlöst.

Ljuset spelar en stor roll, men ännu viktigare är musiken, av Nils Frahm, Auntie Flo, René Aubry och Kronoskvartetten, bland andra. Knastrande nostalgi avlöses av våldsamma slagverk.

Dansarna vill visa formerna för mänsklig samvaro men kan man inte kan läsa ut något av föreställningen är den helt enkelt bara vacker. Och gripande – man måste inte ”förstå” den mer än så.