De som vågar utmana sig själva och sin publik

Hur mycket kan en artist förändras utan att tappa sin publik? Funderar kring det när jag lyssnar på färska albumet med Tame Impala, det nya årets intressantaste så här långt.

Australiensaren Kevin Parker är enmansprojektet Tame Impala. Han skriver och spelar in allting själv i sin hemmastudio, medan fyra musikervänner finns stand by att rycka in när det är dags att åka på turné. Kevin gav ut det prisade debutalbumet för tio år sedan, en skiva som verkade vara på rymmen från 70-talets psykedeliska garagerock med stänk av Pink Floyd-komplex. Första låten i spellistan, där blyge särlingen Kevin sjunger ensamhetens lov, är från den skivan.

Stilskiftet har kommit gradvis via till exempel ”The less I know the better” från 2015, Tame Impalas mest spelade låt. Förändringen har också gått hand i hand med en öppnare attityd från Kevin, som härom året köpte ett hus med – självklart – egen studio på en ikonisk plats rakt under den berömda Hollywood-skylten i bergen ovanför Los Angeles. Kevin, som sagt att han gärna vill en bli en ny Max Martin, har fyllt nya plattan ”The slow rush” med luftig pop och du hör två exempel i spellistan.   

 

Artister med stilbyte i sinnet behöver lösa knuten: antingen försöka utöka existerande fanskara eller satsa på en helt ny publik. Historien visar att de flesta fans accepterar ett visst experimenterande, medan det är få artister som klarar ett mera radikalt identitetsbyte utan förödande konsekvenser för status och inkomstmöjligheter.

The Beatles betydelse kan inte överskattas när de visade vägen genom att på bara tre, fyra år höja ribban och vidga ramarna. Störste kameleonten är ändå David Bowie, som under en 50-årig karriär gick från akustisk pianopop, över glam rock, soul, experimentell elektronika, industrirock och säkert ytterligare några förvandlingsnummer till sista skivans delvis jazzinfluerade konstmusik – illustrerat i spellistan av ”Lazarus”.

 

Minst problem får den artist som byter skepnad innan man är framme vid genombrottet. Exempel: prästdottern Katy Hudson, som länge obemärkt sjöng gospelmusik innan hon döpte om sej till Katy Perry och blev pop-pralinernas drottning via ”I kissed a girl”. 

Radikal stiländring kan också bli framgångsrik om en grupp skiftar medlemmar, så att den i praktiken är ett nytt band. Exempel: Fleetwood Mac, som bytte bluesrock mot slickad pop när paret Stevie Nicks och Lindsey Buckingham gjorde entré.

 

En lätt glidning och positionering mellan genrer kan också uppfattas som förändring. Aktuellt exempel: Maren Morris går i samma spår som Shania Twain, Faith Hill och Taylor Swift när hon suddar ut countryanstrykningen i aktuella hiten med lite hjälp av ”Take me to the church”-sångaren Hozier.

Förväntningar som kommer på skam kan också skänka extra krydda. Superfärska temat till nästa James Bond-film trotsar regelboken: stillsamt, dovt, mystiskt och väldigt vackert. En fullträff för senaste årets klarast lysande nya stjärna, Billie Eilish. Som 18-åring är hon den yngsta artist som fått uppdraget att skriva en Bond-låt.

Kaj Kindvalls spotifylista hittar du på vår sajt:

1. Tame Impala, Solitude is bliss 2. Tame Impala, The less I know the better 3. Tame Impala, It might be time 4. Tame Impala, Lost in yesterday 5. David Bowie, Lazarus 6. Katy Perry, I kissed a girl 7. Fleetwood Mac, Oh well 8. Fleetwood Mac, Little lies 9. Maren Morris & Hozier, The bones 10. Billie Eilish, No time to die

Kaj Kindvall nås på kaj.kindvall2@gmail.com

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!

Ämnen du kan följa