– Jag tror mer på verkligheten. Scorpio var bara ett bra namn. Det fanns ingen annan tanke bakom det, säger Folkert Koopmans och ler.
2003 fick han dock byta namn.
Från Scorpio FKP till FKP Scorpio.
Den tyska rockgruppen Scorpions ägde namnet och varumärket och stämde Folkert Koopmans.
– De trodde inte fansen kunde se skillnaden mellan oss. Jag kunde kanske ha vunnit, men vi gjorde upp utanför domstolen och nådde en förlikning. Om jag hade förlorat hade jag tvingats betala ett sjusiffrigt belopp, berättar Folkert.
Har du engagerat Scorpions någon gång?
– En gång, men det finns en än bättre fortsättning på den här historien.
Berätta.
– Min fru Malaikas bästa vän är gift med sonen till Scorpions grundare och gitarrist Rudolf Schenker. Vi brukar träffas vid olika familjehögtider. De ber alltid om ursäkt för sin advokats uppträdande och säger att de inte visste om det här och att jag är en sån trevlig och försiktig person.
Folkert Koopmans arrangerade sin första konsert i unga år på skolan. Bondsonen, som växte upp ute på landet i norra Tyskland, valde tidigt bort att gå i sina föräldrars fotspår. Jordbruk lockade inte honom.
– I vår närmaste by fanns en gammal nedlagd tågstation, som jag och några kompisar fick ta hand om. Vi fick väl några tusen D-mark och renoverade den så gott vi kunde. Vi hade en del fester där, men vi växte ur den ganska snabbt.
Han flyttade till Norden och besökte en ungdomsfestival, där han frågade om han fick hjälpa till.
– Jag tog hand om parkeringen och sålde biljetter redan under det andra året. Festivalen var på ett fält, som ägdes av en lantbrukare. Han krävde dock väldigt mycket betalt för att vi skulle få vara där, men då jag kom från en gård med jordbruk så visste jag vad han tjänade normalt och kunde snabbt avslöja honom, minns Folkert.
Den tredje sommaren tvingade regnet arrangören att flytta in festivalen till Emden, cirka 30 kilometer från Norden, och där kom Folkert Koopmans i kontakt med en ny arrangör.
– Jag åkte runt och satte upp affischer för en konsert med Phil Collins i Hamburg. Jag tjänade kanske bara 50 öre per affisch, men lärde känna mycket människor i branschen.
Så du visste redan då vad du skulle bli?
– Nej, nej... Jag såg ingen som helst möjlighet att tjäna pengar på det här så jag sökte nytt jobb hela tiden. Jag var logistikmanager under några månader för ett kaffebolag, men det var så extremt tråkigt. Om jag fick en chans till ett jobb inom musikbranschen skulle jag ta det direkt. Det var hela tiden min önskan. Jag fick, till slut, jobb på en klubb i Hamburg som heter Grosse Freiheit 36. Den finns kvar än i dag. Det var så det började.
Ville du bli musiker själv?
– Jag har aldrig försökt. Vi hade en gitarr och en orgel hemma på gården, men att spela var aldrig min grej.
Vad var din grej?
– Musik har alltid varit en del av mitt liv, men det har handlat om att organisera och att samla skivor. Om du kom hem till mig så skulle du se vad musiken betyder för mig. Jag har också börjat samla på vinylskivor igen. Lite sent, men i alla fall.
FKP Scorpio och Bråvalla släppte sitt sista stora namn för 5-årsjubilerande Bråvalla häromveckan med Håkan Hellström, som är och har så varit en av de mest önskade artisterna till festivalen på F 13 de senaste åren.
– Jag ville ha hit honom och tog kontakt med hans manager, som avslöjade att de planerade för en turné – och i sommar gör vi det.
Såg du hans inhopp med Veronica Maggio på Bråvalla 2014?
– Nej, men jag visste om det. Det var ett historiskt ögonblick, men då var han inte lika stor som han är nu. I dag är han störst i Sverige.
Folkert Koopmans träffade Håkan Hellström på Liseberg i förra veckan, när nöjesparken öppnade sin utställning om Göteborgs store son.
– Håkan är en stor artist med en del galna idéer. Artister behöver det. Jag gillar att både prata med och lyssna på honom. Jag förstår ju inte allt. Min svenska är inte så bra.
Kan du någon svenska?
Folkert Koopmans skrattar.
– När vi började här i Sverige så lärde mig vårt svenska kontor att så fort någon ville ha eller bad mig om något så skulle jag säga ”jag har inga pengar”... Det är väl ungefär det jag kan.
Det är mindre än två månader till de första fesivalbesökarna sätter upp sina tält, när vi går och pratar familj, fotboll och musik på ett nästan öde fält. På asfalten, där de två största scenerna byggs upp i ena hörnet av området, bryts tystnaden av övningskörning med en lastbil.
Några vita moln på en blå himmel ger en vink om sommaren.
Folkert Koopman minns såväl sitt första intryck av just den här platsen vid sitt första besök under hösten 2011.
– Det här var platsen vi kunde göra precis allt det vi drömt om att göra, säger han.
Det är fortfarande det.
– Absolut. Min känsla är lika bra som då – om inte bättre. Vi har inte nått gränsen än.
Vad är den?
– 80 000, kanske 100 000 personer... Det är möjligt här. Vi vill hela tiden utveckla området, Bråvalla och Norrköping och sitter aldrig nöjda.
Vad är din favoritplats i Norrköping?
– Det är här, säger Folkert och sträcker ut armarna som om han vill omfamna hela Bråvalla.
Kan vi kalla det här ditt andra hem utanför Tyskland?
– Ha, ha, ha... Jag har många hem. Jag har varit i både Wien och Paris innan jag kom hit nu så Norrköping ligger onekligen bra till tillsammans med de, men om du frågar mig rent musikmässigt så är det absolut så.
Folkert Koopmans blir, för ett ögonblick, allvarlig, när vi pratar om Bråvallas framtid. FKP Scorpio har skrivit ett avtal till 2025.
– Festivalen måste komma härifrån, säger han och klappar på hjärtat.
– Vi har en utmaning där. Bråvalla måste bli hela Norrköpings festival. Den måste beröra alla. Vi ska inte vara någon tysk jätte, som bara kommer hit varje sommar och gör en festival. Den ska vara så mycket Norrköping det bara går. Vi vill involvera människor, föreningar och företag, som ser stora möjligheter med Bråvalla. Det finns det.
I sommar firar ni fem år?
– De två första åren av en festival är alltid svårt, men vi lärde oss också av de och försöker hela tiden utveckla festivalen och området. Det finns alltid saker vi jobbar med. Kraven ökar för varje år. Det handlar om allt från artister till boende och utbud på området.
En imponerade lista av världsstjärnor har skapat gyllene ögonblick och magiska timmar under de fyra åren på Bråvalla. Den gamla flygflottiljen F 13 har sett och hört Avicii, Green Day, Iron Maiden, Rammstein, Kings of Leon, Muse, Calvin Harris, Robbie Willams, Kent, Mumford & Sons och In Flames. Det kan, än i dag, kännas overkligt med alla de i Norrköping i väntan på sommarens dagar med Håkan Hellström, Alesso, The Chainsmokers, The Killers, Laleh, Martin Garrix, Linkin Park och Ellie Goulding.
Kan du förstå vad du gjort med vår stad?
– När jag är på festivalen och ser 50 000 människor dansa, sjunga och hoppa så fattar jag... Då får jag gåshud. Det är den absolut bästa känslan med en festival.
Det kan bli mycket gåshud i sommar.
– Det går inte en dag utan att vi tittar på programmet och funderar. Vi har flyttat på artister mellan de olika dagarna mer än en gång för att få det bästa programmet. Vi har gjort det här i 20 år och är inte så dåliga på det. Tack och lov...
Kan du bara lyfta telefonen och boka en artist?
– Ibland går det. Ibland går det inte. Det är så olika. Jag har bra relation med många managers, som litar på mig och bokar in banden. Vid vissa bokningar måste man övertyga en artist eller ett band med både känslan av festivalen och lite mer pengar. Jag ger aldrig upp. Jag har aldrig gjort det.
Blir du ”starstruck” någon gång?
– Ja, ja, ja. Jag åt middag med Björn Ulvaeus från Abba inför deras planer att lägga Mamma Mia – the party i Hamburg. Jag kan knappt fortfarande fatta det. Det var en ära. Jag vet inte om jag var ett stort fan då, men lyssnar man på deras hits och låtar kan man inte bli annat än imponerad. Jag har den största respekt för honom och Abba.
Din roligaste bokning?
– The Smashing Pumpkins på Reeperbahn i Hamburg 1998... Vi fick tillstånd bara några dagar före konserten för 5000 människor. Det kom nästan 40 000... Det var roligt, säger Folkert och ler.
Vi står och tittar ut över fältet.
– Jag har köpt en bit mark ute på landet hemma i Tyskland och ska börja bygga stängsel nu, säger Folkert Koopmans lite överraskande.
Ursäkta.
– Jag har köpt fyra kor, welsh black, som kommer till oss om några veckor. Det är kor med bra karaktärer och kan leva ute året runt. Jag kan se de från mitt hem. Jag har inte tänkt att tjäna pengar på det. Det är min hobby.
Så cirkeln sluts för bondsonen?
– Det kan man kanske säga... Jag har alltid velat göra det och nu dök chansen upp, när bonden intill la ner sitt jordbruk och sålde av en del av sitt land. Jag kommer få hjälp av honom.
Du kan sitta i ditt rum, lyssna på musik och titta på korna lite längre bort.
– Kanske det... Jag kommer alltid jobba med musik och våra största artister, men ta ett steg tillbaka och vara hemma lite mer inom några år. Min fru skulle gilla det. Det är tid att bygga något nytt för nästa del av våra liv.