Matchen var ju klar. Krönikan var skickad. Jag skulle bara lägga ordet färdigskriven i spalten, när matchens sista spark från mittcirkeln avgjorde det här.
2–1.
Mot Frankrike.
Jag förstår absolut inte något.
Gör någon?
Det kändes så bra med rättvisa 1–1, en fortsatt dröm om Ryssland och det svenska nybygget under Janne Anderssons trygga ledning, när det osannolika hände. Jag har knappt kontroll över fingrarna på tangentbordet, men det hände faktiskt.
Hugo Lloris var ute och hängde tvätt ute på mittplan, skickade bollen av någon märklig anledning upp bollen mitt framför fötterna på Ola Toivonen, som slog till direkt och hela Friends Arena, hela Sverige, hela världen – ja alla – såg den flyga mot det tomma målet och Lloris hann aldrig ifatt den.
Alla ville krama om alla.
Sverige-Frankrike 2–1.
Det enda, egentligen, som annars var sig likt den här dagen i huvudstaden var de eviga bilköerna mitt i bruset av precis allt. Sjungomstudentens lyckliga dag studsade mellan väggarna på gatorna i city, Summerburst väckte Gärdet, västkustsonen Håkan Hellström dundrade in på svensk mark med sin Rullande Åska på klassiska Stockholm Stadion och på vår utsålda (vi nådde hit snabbare än många vågade tro eller kunde ana) nationalarena i Solna ledde förbundskapten Janne Andersson sitt och framtidens blågula Sverige i sin, kanske, häftigaste match i karriären.
Mot Frankrike.
Mot världsstjärnor med adress Tottenham, Real Madrid, Atletico Madrid, Olympique Marseille, Monaco, Manchester United och Arsenal.
Ni förstår.
Stockholm vibrerade så där en stad bara kan göra på gränsen till vår allra bästa tid med längtan och drömmar om så mycket mer.
Som en VM-sommar i Ryssland 2018.
Med så många världsstjärnor på andra sidan så det nästan krävdes solglasögon ställde laget Sverige upp med en tro på sin stil, vilja och passion. En skicklig och trygg disciplin var grunden i en trygg defensiv, som skapade en del huvudbry hos gästerna.
Andreas Granqvist och Victor Nilsson Lindelöf styrde försvarslinjen.
Albin Ekdal, Jakob Johansson och Jimmy Durmaz lät ingen vinna mark.
Den blågula kampen och glöden rev ner applåder och värmde hjärtan.
Det krävdes blixt, dunder och klass för att hitta luckan i hemmamuren.
Olivier Giroud, som alltid gör mål i landslaget, mötte i bortre delen av straffområdet, fångade läget och drog till bollen i krysset bakom en chanslös Robin Olsen. Det var lika vackert som suveränt och fick Sverige på knä, men inte på fall.
Ett blixtsnabbt svar och avslut lyfte Friends Arena.
Jimmy Durmaz tvekade inte ögonblick med sin vänster på Ludwig Augustinssons långa inlägg. I samma ögonblick Marcus Berg däckades av Benjamin Mendy, som av någon märklig anledningen klarade sig undan ett kort, stänkte Durmaz in kvitteringen.
Så viktigt och så psykologiskt strax före halvtid.
Vad det målet betydde för modet och matchen såg vi, med all tydlighet, de andra 45. Jag trodde på en lagom stängd match där och då, men frågan är om det inte hände mer framför både Robin Olsen och Hugo Lloris än det kunde göra under ett helt kval i en annan tid.
Sverige klev upp, utmanande och sökte mer offensiva luckor.
Frankrike hittade nya vägar.
Både Emil Forsberg, som kom med mer och mer i spelet, och Jakob Johansson var svindlande nära.
Paul Pogba och Antoine Griezmann svarade, men Olsen löste det.
Så kom det osannolika slutet.
Jag kan fortfarande inte fatta något.