Förra veckan skrev jag om sammanblandningen av var och vart. Den är ganska vanlig och bör undvikas, åtminstone i skrift. Men som läsaren Johan påpekar finns det också ett annat vart, som kan vara värt att nämna. Hans exempel är ”jag vart verkligen förvånad”. Här handlar det alltså om vart i betydelsen blev. Grundformen av verbet i det här fallet är varda, en ålderdomlig form som knappast används i dag. I preteritum (eller imperfekt som det hette tidigare) förekommer det nog hos ganska många, som just vart, alltså. Men då i talspråk, i mer vårdat skriftspråk passar det inte.
Utöver detta kan vart också vara ett substantiv i formuleringar som ingen vart. ”Jag kämpar men kommer ingen vart.”
Lite mindre vanligt men förekommande är också vart i konstruktionen ”i vart fall”, med betydelsen åtminstone. Här är det ett pronomen och en variant av ”i varje fall”.
Siv Strömquist har skrivit en bok med den i det här sammanhanget passande titeln ”Vart är vart på väg?”. I den lyfter hon fram ytterligare ett vart. Nämligen som en talspråklig variant av varit: jag har vart där. Den låter i mina öron fullt naturlig, om än förbehållen just det talade språket.
Den här diskussionen är över huvud taget en ganska god illustration till att språkfrågor alltid måste mötas i sitt specifika sammanhang. Väldigt mycket går utmärkt att säga, även om det inte passar i skrift. Och som uppenbart är, språkråd lever inte för evigt. Tiden och användningen avgör vad som gäller i morgon.