Det tycks vara på väg att ske ett genusbyte för ordet spannmål, skriver en läsare med anledning av en rubrik i tidningen. ”Nytt spannmål banar väg”, löd den. Förr, menar han, skulle det hetat ny spannmål, det vill säga n-genus i stället för t-genus.
Iakttagelsen verkar ha fog för sig. Flera lite äldre ordböcker anger endast formen spannmålen – men senaste ordlistan från Svenska Akademien ger grönt ljus även för spannmålet.
Ordet spannmål kommer från det fornsvenska spannamal som betecknade en sorts skatt i form av en viss mängd säd. De etymologiska förklaringarna spretar något. Att det har att göra med måttet spann står i alla fall helt klart.
Valet mellan n- och t-genus är nästan alltid helt givet för svensktalande. Några heltäckande regler finns dock inte att luta sig emot, varför problem kan uppstå i osäkra fall. Det aktuella exemplet här passerar nog ofta ganska obemärkt, oavsett val. Andra – en eller ett apelsin, en eller ett paket – kan leda till tydliga ställningstaganden för och emot. Ofta är det regionala skillnader som ligger bakom, och den neutrale har sällan skäl att döma till fördel för någondera. I mer formella sammanhang är det dock bra att ha klart för sig vad som är det mest standardmässiga.
Daniel Erlandsson skriver språkkrönika varje måndag. Skicka frågor och synpunkter till daniel.erlandsson@ostmedia.se