En läsare har gjort en iakttagelse om ordet smart. Han tycker sig ha noterat en betydelseglidning där smart har kommit att bli synonymt med intelligent. Tidigare var innebörden mer i stil med fiffig, finurlig eller klipsk. Inte sällan signalerade det också en viss förslagenhet och hade en något negativ klang.
Jag tror också att ordets valör har ändrats något. I ordböckerna går det att hitta visst stöd för den uppfattningen. Den historiska och fylliga Svenska Akademiens ordbok lyfter en betydelse som slug och slipad. Man nämner också att den som är smart vet att utnyttja något till sin egen fördel, mer eller mindre hänsynslöst.
I ett nyare verk finns visserligen denna betydelse kvar, men där står också ”numera ofta med tonvikt på intelligens”.
Jag håller med läsaren om att det vore en förlust om smart tappar de nyanser det burit med sig.
Vad som framför allt har hänt med ordet är annars att det har blivit vanligt för att beskriva tekniska egenskaper hos prylar. Det mest uppenbara är smarttelefonen, men det finns smarta hus, smarta kylskåp smart-tv och till och med smartplåster, där beteckningen smart syftar på olika avancerade tekniska lösningar.
Till svenskan kom ordet smart från engelskan, troligen i slutet av 1800-talet. Förr kunde det även betyda "elegant, flott" och "rapp, "snabb".
Daniel Erlandsson skriver språkkrönika varje måndag. Skicka frågor och synpunkter till daniel.erlandsson@ostgotamedia.se