I dagarna kommer Èdouard Louis bok ”Vem dödade min far” på svenska. Titeln utan frågetecken alltså; en titel med tyngd. Boken skildrar ett faktum, svarar inte på en fråga.
Skönlitterära författares möjligheter att tänja på skiljetecknens gränser är ett spännande ämne i Siv Strömquists ”Skiljeteckensboken” (Morfem), just utkommen i en ny och utökad upplaga.
Skiljetecknen är textens diskreta men nödvändiga byggstenar. De står på stabil regelgrund, men rymmer på samma gång stora variationsmöjligheter. I det här spänningsfältet rör sig Siv Strömquist med elegans och skärpa.
Några nedslag: Ett tecken som har genomgått en förändring på senare tid är den till synes så okontroversiella punkten. Framför allt i sociala medier har den fått något oartigt, nästan aggressivt över sig. ”Ja.” i en chattkonversation ser otrevligt ut.
En i sammanhanget närmast revolutionär förändring är emojiernas intåg. Också ett område där Strömquist försöker bringa ordning.
Interrobangen är ett sentida lanserat skiljetecken som däremot inte har rönt någon större framgång. Det är ett kombinerat frågetecken och utropstecken, att använda vid retoriska frågor.
Punkt, komma, semikolon, kolon ... så lika, men ändå så olika. Den som vill fördjupa sig i sådant bör absolut läsa Strömquists bok!
Daniel Erlandsson skriver språkkrönika varje måndag. Skicka frågor och synpunkter till daniel.erlandsson@ostmedia.se