Förra veckan skrev jag om ordet klimatskeptiker och fick inte helt oväntat ett par svar eftersom jag hävdat att den som inte tror att klimatförändringarna existerar och är allvarliga är snett ute. Klimathysteriker, tyckte någon.
Ord laddas med värderingar och används för att vrida debatten i en viss riktning. Ibland uppenbart, ibland mer försåtligt.
Det är en spännande aspekt av språket, och värd att ständigt ha i åtanke. Under de drygt tio år jag skrivit den här språkspalten har det skett en ganska kraftig förskjutning i debatten, vad gäller vilka ord som ses som gångbara. Minns vilket ramaskri det blev när någon talade om flyktingar i termer av volymer för några år sedan. Ingen höjer på ögonbrynen för det i dag. För att bara ta ett av många exempel.
Annars kan jag konstatera att tidningsläsares engagemang i språkfrågor i hög grad handlar om klassiskt rätt och fel. Heter det större än mig eller större än jag? Skilj på var och vart! De, dem eller dom? Vi har vänt och vridit på frågorna.
Att tillsammans med läsare ha fått fiska upp gamla, halvt bortglömda dialektala ord har varit fascinerande, och jag tycker fynden har varit ganska fina ibland.
Språket är outtömligt. Men en språkspalt har ett slut. Och för den som jag skrivit har det kommit nu. Jag vill verkligen tacka alla läsare för mängder av tankar, frågor och intressanta infallsvinklar. Det har varit ett lärorikt nöje!