Roger Nilsson skriver till Språkspalten apropå en iakttagelse han gjort i radio och tv, nämligen att intevjuare numera oftare verkar fråga vad en person tänker om något, snarare än vad personen tycker. Vilket ofta vore det naturliga och mer träffande ordet, anser Nilsson.
Jag tror säkert att iakttagelsen kan vara riktig, det vill säga att det finns en sådan tendens. "Jag tänker att ..." är ett vanligt sätt att närma sig ett ämne. Jag tror också att det är fler än Nilsson som tycker (tänker?) att det låter lite underligt.
Vad är då problemet?
Det mest närliggande är nog att det låter undanglidande. Den som säger sig tänka något – i stället för att tycka – verkar gardera sig. Att tycka är mer rakt på sak; då står man för sin åsikt. Att tycka något kan kännas obekvämt, som Nilsson formulerar det.
Å andra sidan kan det i vissa sammanhang vara sympatiskt och inbjudande att fråga vad någon tänker i en fråga, snarare än tycker. Det öppnar för en gemensam reflektion. En skillnad är att tänka i högre grad beskriver någonting pågående, medan tycka snarare verkar fastslå någonting redan bestämt.
En annan aspekt kan vara att det rent språkligt låter främmande för svenskan. Man kan ana ett överdrivet inflytande från engelskans think, om man nu anser att det är ett problem.
Eller så tycker man helt enkelt att det är ett slags intellektuell snobbism att framhäva tänkandet.
Fast i stort: mer tänkande och mindre tyckande vore en bra sak. Tycker jag.