Jag var sjuk i tio dagar i början av mars. Det började en vecka efter att de första restriktionerna infördes.
Men inte var det väl covid-19? Jag var bara outsägligt trött och sov 18–20 timmar per dygn. Jag hade ju varken feber (tror jag i alla fall, jag tog den aldrig) eller torrhosta, de symtom som det nästan uteslutande pratades om i pandemins begynnelse.
Så inte var det väl covid-19? Jag var ju som sagt bara helt slutkörd, sömnig, hade diarré och ont i kroppen som om jag hade blivit körd genom en mangel.
När mina efterlängtade vuxna barn kom hem på middag en lördag, mitt i mitt konstiga mående, smakade det fina vinet aceton. Mitt i måltiden vek jag ner mig på kökssoffan och tvärsomnade.
Men inte var det väl covid-19?
Följande dagar hade jag lite dåligt samvete för att jag var hemma från jobbat. Man kan ju inte vara sjukskriven bara för att man är trött . . .
Samtidigt hörde jag talas om kolleger som var hemma och var sjuka "på riktigt", inte sådär fjuttigt som jag. De hade hög feber, skrällhosta och andra "riktiga" symtom.
Långt senare, under min första semestervecka i juli, började jag tappa hår. Ur hårborsten kunde jag varje morgon och kväll krama högar av hår, stora som tennisbollar. Det togs mängder av prover utan att något avvikande hittades.
Håravfallet fortsatte i samma takt under sex veckor. Lika plötsligt som det började slutade det tvärt.
Jag började rota runt i sociala medier och hittade en grupp på Facebook med kvinnor och män som tre–fyra månader efter bekräftad eller obekräftad covidsjukdom, också såg sitt hår rasa. Kunde jag ha haft covid-19 trots allt?
Parallellt med håravfallet hände en annan märklig grej. Stup i kvarten var jag tvungen att se mig om ifall det fanns en kedjerökare i närheten. Ute som inne. Röklukten i min näsa var så stark och jag tänkte att fasen, nu håller jag på att bli helt knäpp.
Jag berättade inte om röklukten för någon, men hittade snart andra som i covidgrupper på nätet berättade om precis samma sak, den där irriterande röklukten trots att ingen rök fanns. Även ett par kolleger berättade nu om samma märkliga lukthallucination.
Till slut hade 75 procent av mitt hår rasat. Jag grät, var knäckt men fann lite tröst bland andra drabbade. Att inte känna sig ensam kan ibland vara rena livlinan.
Det var i den största Facebookgruppen om covid jag slogs av hur många av dem som inte fick testa sig i våras, som än i dag är utslagna, inte kan jobba, lider av dimhjärna, känner sig korkade, har yrsel, märkliga hudutslag, skenande hjärta och tjogtals symtom till.
Just nu blir många av dem utförsäkrade. Eftersom de inte fick testa sig i våras har de inte något bevis för sin sjukdom. Många blir inte trodda. De vågar inte vara med i media av risk för att bli evigt stämplade som "krångliga" inför presumtiva arbetsgivare.
Andra vill ställa upp och berätta, för att vården ska inse att de inte alls är någon liten försumbar grupp med milda symtom.
Här finns sjuksköterskan Ann-Louise Sundberg som varit helt sjukskriven i åtta månader.
Här finns vd:n Claes Hull som inte längre kan jobba som chef.
Här finns paret Anders och Angeliga Hagberg där han fick all tänkbar hjälp och hon ingen alls.
Här finns Åsa Kristoferson Hedlund som menar att mörkertalet är enormt, att vi ser en potentiell folkhälsokris och som i ren desperation och självbevarelsedrift har startat patientföreningen Svensk Covidföreningen.
Och flera andra som du framöver får läsa om under vinjetten "Märkta av covid-19".
Det har varit omtumlande att möta dem. Mina egna symtom är en västanfläkt jämfört med vad många andra just nu brottas med.
Jag som tidigare inbillade mig att man antingen drabbas hårt och hamnar i respirator eller just inte drabbas alls. Eller att man får lite influensaliknande symtom, sjukskriver sig någon vecka, ruskar på sig – och så är det över.
Så fel jag haft.
Pandemin är inte Folkhälsomyndighetens presskonferenser. Inte statsepidemiolog Anders Tegnell. Inte regionernas sifferrapporter över antal inlagda och smittade. Inte tjafset om vilket lands strategi som är bäst. Inte för eller emot munskydd.
Pandemin är vanliga och hittills fungerande och arbetande samhällsmedborgare.
Människor utan tidigare komplicerad sjukdomshistoria.
Som nu ser sina liv slagna i spillror.
Ps. Har ditt eget liv på ett markant sätt blivit påverkats av pandemin. Mejla mig gärna och berätta!