Nu går träden från grönt till gult och rött i många nyanser. Det är vackert, somliga tycker vemodigt, rent av sorgligt. Snart står ju träden där nakna, om de inte envisas med att vara granar, tallar eller enar, de väntar ju orubbligt, med alla kläderna på, att få ett extra vitt ytterfoder.
Enligt en som vet försvinner det gröna, som är klorofyll, i lövträden för att trädet vill återanvända det livsnödvändiga kvävet som sitter i bladen, innan dessa lossnar och singlar till marken. För att detta återbruk ska ske måste trädet bryta ner bladets proteiner, vilka det gröna klorofyllet är bundet till.
Det gula har funnits där hela tiden men har skymts av det gröna. Och det röda också, men det ämnet ökar av någon anledning under hösten.
Trädet vet när det blir höst. Det liksom mäter hur länge det råder ljus, och hur länge det är mörkt under dygnet. Det är ljuset, inte temperaturen, som avgör när trädet inser att precis nu är det kört för säsongen. Dock kan gulnandet och rodnandet gå fortare om det är kallt.
Det här vet inte jag alldeles själv, tyvärr. Kunskapen är Stefan Janssons, professor i växters cell-och molekylärbiologi vid Umeå universitet. Och jag tror honom.
Som vanligt fyller sådant mig av vördnad och respekt. Det här bara fungerar, i det tysta. Det har gjort det längre än vi klarar att föreställa oss. Och ska fortsätta. Hoppas vi.
Hösten är också älgjaktstider. Och apropå dessa ståtliga skogsinnevånare berättar en myt att någon kung för länge sedan ska ha haft planer på att tämja älgar till att ingå i ett kavalleri. Älgarna skulle alltså användas i krigföring, tänkte, enligt sägnen, Karl XI eller Karl XII, oklart vem av dem.
Det gick inte alls. Älgarna ville inte. Ett slags naturens vapenvägran, åtminstone på människans villkor. På ett eller annat sätt är nog den myten sann.
Trevlig hösthelg!