Titta på bilderna.
De säger egentligen allt.
Den grå bilen på stora bilden är vår privata.
Den blåa bilen på den mindre tillhör min arbetsgivare.
Och det är INTE jag som parkerat intill den vinröda eller den vita.
Jag försöker vara rädd om de fordon jag äger eller använder. En sak som är oerhört viktigt för mig är att, när det är möjligt, undvika att parkera nära någon annan.
Kraftig vind, oaktsamma barn eller stressade småbarnsföräldrar som ska handla innan de hämtar ungarna på dagis. Det finns många skäl till att det då och då smäller till i en bildörr för att någon parkerat intill någon annan och inte haft full koll när de ska ta sig i eller ur bilen.
Därför är jag överförsiktig. Om jag kommer till en stor parkering där det finns alla möjligheter att ställa sig en bra bit bort från alla andra så tar jag den.
Då är risken minimal att jag kommer ut och ser en ful repa eller buckla på min bil och ingen gärningsperson i närheten så långt ögat når.
För vem får stå för fiolerna när det hänt? Just det, jag och mitt försäkringsbolag.
Men det är här den mänskliga flockmentaliteten smyger fram, långt före det svenska "hålla-mig-för-mig-själv"-beteendet som annars är så vanligt. När man sitter på en buss eller tåg och för allt i världen inte vill ha någon bredvid sig, än mindre att personen ska börja småprata om väder och vind. Vips åker väskor och jackor ner på sätet bredvid för att tydligt markera "STOPP".
Men inte på en parkeringsplats.
Titta på bilderna igen.
Hur tänkte föraren av den vita bilen när han/hon kom till Linköping arena för att antingen gå in på det närliggande gymmet eller titta på den fotbollsmatch jag själv skulle filma?
VARFÖR ställer man sig alldeles intill när det finns 42 rutor till höger som är alldeles tomma?
Jag får inte in det i skallen.
Inte så att det var svårt att placera sin bil inom linjerna, så tydliga som de var. Det är annars ett skäl, tror jag, att folk ställer sig alldeles intill. När linjerna är svaga eller nästan osynliga kan man inte bedöma avståndet och då väljer liksom att fylla på en påbörjad rad.
Kanske som den vinröda bilen tänkt. Jag och min fru skulle in en sväng i en butik i Tornby, men parkerade på andra sidan gatan. "För säkerhets skull".
Att ge sig in i smeten framför varuhuset kändes onödigt, det var inte längre att gå härifrån.
Och när vi kom ut hade vi fått en närgången kompis.
Förklara det den som kan!