56 sekunder. På den tiden hinner du med ett byte i ishockey, en dusch i Gunde Svan-tempo – eller att cykla upp för Canyon power climb i MTB-Vättern.
"Det här går ju lätt", hann jag tänka.
Sedan kom en sväng, backen blev brantare, och farten försvann. Det var en kombination av dålig växelteknik, sega ben och en alltför ivrig start. Plötsligt var energin som bortblåst.
Då var jag ändå någorlunda utvilad när jag startade. Det som väntar MTB-cyklisterna under fredagskvällen är desto tuffare. De har redan hunnit cykla drygt tre och en halv mil i tuff terräng när de kommer fram till "Canyon power climb", som är en av höjdpunkterna på Vätternrundans mountainbike-lopp.
Det är en 250 meter lång uppförsbacke, vid den gamla Mygghultstippen mellan Bråstorp och Smedsby, och den är spelplats för ett av få tävlingsmoment under cykelveckan. Det finns nämligen ett spurtpris, där den som snabbast tar sig från backens fot till toppen, vinner ett presentkort – helt oberoende av hur snabbt man kör i resten av loppet.
Sopberget är också en av de platser där det brukar samlas mycket publik, som hejar på de trötta mountainbikecyklisterna uppför backen. Det är ju faktiskt en del av charmen med MTB-Vättern, att nästan hela banan är inne i Motala och därmed är väldigt tillgänglig för lokala åskådare.
Nåväl, nu har jag testat den omtalade backen, och kan konstatera att jag inte skulle ha någon som helst chans att vinna det där presentkortet, eller den prestige som kommer med att vara snabbast klättrare i MTB-Vättern.
Förra året var CK Hymers Lukas Merkel bäst, på 33 sekunder och 80 hundradelar. De bästa därefter hade tider på drygt 35 sekunder. Mer än 20 sekunder bättre än min tid alltså, och så här i efterhand förstår jag inte riktigt var de 20 sekunderna tog vägen för min del.
– Jag skulle inte skämmas om jag fick den tiden. Det är bra jobbat, sa i alla fall Vätternrundans vd Oskar Sundblad om min insats.
Kanske var han bara snäll. Kanske var det faktiskt en bra tid.
Klart är i alla fall att jag har mycket att förbättra som MTB-cyklist, både när det gäller växlingsteknik och krut i benen. Tur är väl det, för i år nöjer jag mig med att bevaka loppet som reporter.
Men nästa år, då ska jag minsann klara backen snabbare än 56 sekunder – trots tre och en halv mil i benen.