Landet Sverige har planerat för födelsedagskalas, en allsvensk nystart, en semesterresa med avgång framåt eftermiddagen eller en fördrink på ett bröllop i flera månader, kanske år, för lördagen den 7 juli 2018. Ingen, handen på hjärtat, tänkte väl där och då att det skulle dyka upp en match i ett fotbolls-VM, som fullständigt kastar om alla tänkbara planer.
Vi är där.
Jag kan knappt räkna alla historier jag har hört de senaste dagarna om den vånda och det kaos 90 minuter kan skapa.
Det är, kort och gott, fantastiskt vad ett lag kan göra med ett land och ingen av oss, handen på hjärtat igen, vill ha det annorlunda. Jag pratade med IFK Norrköpings tre ledare i den blågula truppen i Daniel Ekvall, Dale Reese och Maths Elfvendal för resan.
De hade alla rensat sin kalender till och med den 16 juli.
Det är dagen efter VM-final.
Vi är alla på god väg dit.
England har alltid varit en del av vårt DNA i vår svenska fotbollssjäl tack vare Tipsextra. Ligan kom hem till alla vardagsrum med sina leriga planer, långa bollar, sjungande ståplats och sköna profiler fjärran från vår egen vardag. Vi fick favortlag, som för evigt är viktigare än din närmaste arena, men just i dag – på fotbollens mest klassiska avsparkstid klockan 16.00 – finns bara nu. Mitt DNA har inte ens ett stänk av allt det man låtit sig förföras av på arenor, pubar och upplevelser i nästan 50 år på gatorna på ön.
Sveriges osannolika, overkliga och ofattbara resa i öst har landat i Samara vid den gigantiska floden Volga.
Mot England.
VM-kvartsfinal.
Jag trodde inte förbundskapten Janne Andersson, nyblivne pappan och lagkaptenen Andreas Granqvist och hela landets nya blågula idoler kunde ta oss så mycket längre, men vi är där och det behövs ett rymdskep för att ta oss vidare. Himlen räcker liksom inte till längre.
Det är tur vi är i Samara då.
När VM-festen lämnar Samara, drygt 110 mil sydost från den ryska huvudstaden, efter kvartsfinalen byter arenan namn till Kosmos Arena som en hyllning till stadens rymdhistoria. Samara har, precis som många andra VM-orter, en lång historia. Josef Stalins bunker, dit den hela ryska ledningen evakuerades från Moskva under andra världskriget lockar massor av turister varje och ett stort rymdcenter med en staty av kosmonauten Jurij Gagarin (den första människan i rymden) ger en vink om den betydelsen.
Vem styr spakarna till det lyftet i dag?
Janne Andersson eller Gareth Southgate?
De två förbundskaptenerna har, var och en revolutionerat sina landslag, tagit de till nya och oväntade nivåer med en annorlunda stil och system för framgång. Andersson landar– hur det än slutar mot England – på svensk mark som en vinnare. Southgate – om England förlorar – kommer få det så mycket tuffare och lär inte komma undan svidande kritik. Deras resa hit har ju inte direkt varit en utmanande vandring med Tunisien, Panama, en gäspning mot Belgien och så straffar mot Colombia, som visserligen bröt en förbannelse, men det räcker inte för att rädda äran. England har alltid ansett sig vara bäst i världen, när man faktiskt inte varit det på 52 år.
Sverige får gärna låta de forsätta tro det, men bara vi fortfarande har chansen att faktiskt bli det.