Låt oss i alla fall snudda vid den högst omöjliga tanken, som faktiskt kan bli möjlig i en våra vackraste av tider på året.
Sverige kan slå ut världsmästaren.
Sverige kan printa ut boardingkort till de tyska stjärnorna.
Sverige kan göra upp med historien en gång för alla.
Det är precis det vi ska ta med oss genom sill- och grillbuffén just i dag i väntan på den matchen på midsommardagen i Sotji, där det lilla landet med tio miljoner invånare ställs mot det mäktiga och oslagbara Tyskland med nästan sju miljoner licenserade fotbollsspelare.
Skrev jag just oslagbara?
Det är möjligt.
...men bollen är ju rund, Sverige har hämtat hem 0–4 i miraklet i Berlin och den tyska lagmaskinen är allvarligt skakad av den senaste tidens motgångar (0–1 mot Mexiko) och mindre vänliga rubriker, där det vevats rejält mot de lata och loja spelarna.
Sverige och Tyskland har en historia ihop. Den är inte särskilt rolig de 60 (!) senaste åren. Kurre Hamrins berömda soloräd längs kortlinjen på den svartvita tiden i hemma-VM 1958 (det blev 3-1 till slut) på vägen till seger och en final mot Brasilien finns visserligen där å ena sidan, men å andra sidan skickade Tyskland hem Sverige i VM 1974 (ingen har väl glömt Ralf Edströms vackra volley i ösregnet i Düsseldorf?), krossade den stora festen i vårt egna EM-slutspel 1992 (2–3 i EM-semifinalen på gamla Råsunda) och förstörde midsommarhelgen 2006 vid deras eget VM.
Det är tid för revansch.
Det är tid för comeback, som tysken uttrycker det hela.
Jag var på plats i München den där helgen för tolv år sedan och såg en viss chans till skräll, men det tog bara tolv minuter så krossades den drömmen. Tyskarna plockade sönder de svenska stjärnorna med Zlatan Ibrahimovic, Fredrik Ljungberg och Henrik Larsson i fler delar än bokhyllan Billy och kastade bort verktyg, lim och bruksanvisning på samma gång.
De kastade ut oss från VM-festen.
Vi kan göra det nu.
Förbundskapten Janne Anderssons första landskamp skulle faktiskt ha varit mot Tyskland. Den var planerad några dagar före VM-kvalpremiären mot Nederländerna 2016, men Janne valde att styra bort den. Han åkte ut med sitt nya landslag och lät spelarna bygga grillar i Stockholms skärgård istället för match.
Det gick det också.
Jag har inte en aning om de skapat något nytt här i den ryska semesterorten Gelendzhik mer än putsat och förfinat sitt lagbygge, som varit så lyckosamt.
Det finns knappast ett större test eller utmaning du kan få i fotbollsvärlden idag med världsmästaren Tyskland på andra halvan. Det blir inte lättare av den press och alla måsten förbundskapten Joachim Löw och hans landslag tar med sig in i matchen i Sotji på lördag kväll.
Kan något land hantera det så är det Tyskland.
Det är kalla fakta.
Den svenska mittfältaren Emil Forsberg känner väl till den tyska vinnarmentaliteten från alla sina år i Bundesliga och Leipzig. Han vet vad tyskarna går igenom de här dagarna före matchen, men verkade inte särskilt bekymrad eller orolig över motståndet utan verkade ta det mest med lugn och ro.
Jag önskar bara, precis som jag skrev inför premiären mot Sydkorea, att han visar den klass och den kvalité han har. Det var inte mycket av det, tyvärr, då, men här finns en gyllene chans.
Sverige flyger till vinter-OS-staden på midsommarafton. Det är en kort resa över bergen på 45 minuter, vilket är skillnad mot den sex timmar (!) långa bilresan för de 25 milen från Gelendzhik till Sotji. Jag hade tänkt ta färjan på Svarta Havet den här dagen istället, men den linjen valde man tydligen att lägga ner helt lagom till VM.
Ingen vet riktigt varför.
Undrar just om Sverige dansar runt granen istället för midsommarstången idag.
En enkel hyllning till lagkapten Andreas Granqvist.