Det har tjafsats till leda om sänkta ingångslöner, beredskapsjobb, traineejobb och fler praktikplatser . . . utan att något avgörande händer.
När jag var ung var det mer regel än undantag. Själv fick jag jobb på en tidningsredaktion som lärling under två år, direkt efter gymnasiet. För halv grundlön. Det var inte lätt att leva på den magra summan pengar, men det gick. Under tiden fick jag lära mig journalistikens grunder och i avtalet ingick att om jag skötte mig bra kunde det bli fast jobb när de två åren var till ända.
Jag gjorde en del tabbar och jag fick uppdrag som gav mig skrämselhicka, men det var en väldigt nyttig skola.
Redaktionens chef körde hårt med mig och mina arbetstider var rätt usla. Jag såg inget konstigt i det. Tvärtom, det var ju en fantastisk chans. En betald utbildning!
Låsningarna mellan de politiska partierna och arbetsmarknadens parter har fullständigt rostat fast. Jag begriper inte varför de inte tvingas sätta sig ner och förhandla.
Det brådskar. Inte bara för nybakade studenter, utan även för alla arbetslösa – och oftast unga – nyanlända. Alla som går ut gymnasiet vet inte vad de ska läsa vidare till. De vill jobba i väntan på att bestämma sig.
En del kan visa upp att de har sommarjobbat tidigare. Andra har ingen som helst erfarenhet, men brinner för att komma ut på arbetsmarknaden och kan tänka sig att göra i princip vad som helst för att förverkliga de drömmar många 19-åringar har. Att tjäna egna pengar och flytta hemifrån.
De söker jobb. Ibland hundratals. Kanske får de hjälp av en vuxen att författa det allra första cv:et eller också gör de det på egen hand.
De väntar.
Och väntar.
Och väntar.
Veckorna går och responsen uteblir. De får inte ens återkoppling med ett kort mail om att deras intresseanmälan har mottagits.
Ett redan dåligt självförtroende inför arbetsmarknaden, vilket alla ovana har, späds på ytterligare. ”Aha, det var alltså för dåligt, det jag skickade in, de tycker inte att jag har något att komma med”.
Jag tycker det är uselt hur många unga behandlas när de söker jobb. Bedrövligt att företagen åtminstone inte kan skicka ett kort ”Tack för visat intresse. Vi hör eventuellt av oss”. Det tar inte många sekunder.
”Ligg på! Skriv igen! Visa att du är jätteintresserad” kanske en förälder uppmanar.
Men man vill ju inte verka tjatig, hur angelägen man än är om jobbet, och avstår. Och självförtroendet dalar ytterligare en bit.
Det är lätt att klaga på ungdomar som inte vet hur man uppför sig i olika situationer. Som inte har koll på vad vanligt hyfs är.
Det kanske beror på att det inte direkt vimlar av goda förebilder i vuxenvärlden.
Dessutom: de som är oerfarna 19-åringar i dag kan mycket väl vara högt utbildade 29-åringar om tio år. Hur troligt är det att de söker jobb hos företag som behandlat dem som luft?