Det var en gång (alldeles nyss faktiskt) en liten, liten tomte som fick chans att se världen. Det gick till så här:
Min pragmatiska mamma döstädar. Det har hon gjort i många år. Sorglöst säger hon till barn och barnbarn: "Säg vad ni vill ha bara. Möbler, tavlor, husgeråd . . . vad som helst. En del kan ni ta med er redan nu, annat får ni först sen, när jag är död. Men det är bra att veta vem som vill ha vad. Gjutjärnsgrytan och hortavlan är redan tingade, bara så ni vet."
Nyligen hade vi avskedsmiddag för mitt yngsta barn som med kompisar ska luffa runt i Asien tills pengarna är slut. Om det blir ett halvår eller en månad återstår att se.
Hans storasyster har flyttat hemifrån och ska ha sin första gran i år. Mamma såg därför sin chans att bli av med lite julpynt.
Mamma: Titta här, den här kulan är väl fin?
Barnbarnet: Njae, men den där julgransmattan gillar jag.
Mamma: Bra.Ta den! Den här tomten då? Den broderade jag när jag var tio år.
Barnbarnet: Nä, förlåt mormor, men den vill jag inte ha.
Mamma (vänd mot mig och med uppfordrande ton): Du då, Carina?
Jag: Eh, nej mamma, jag tror inte det.
Mamma (aningen förnärmad): Nänä, skit i det då. Men jag tycker han är söt.
Det var nu som Asienresenären räddade hela situationen och smidigt parerade förbi vad som hade kunnat sluta i ett släkttrauma med rubriken "Ingen vill ha mormors virkade tomte!".
– Jag tar med honom på min resa, mormor! Han kan få se Asien ihop med mig. Han väger ju ingenting. Jag kan fotografera honom i olika miljöer och sen kan han berätta om sina öden i en sluten Facebookgrupp, för sina närmaste.
Man kan ju undra vad en tomte ska i varma Asien att göra, å andra sidan tror vi att han kommer att känna sig hemma där, med sina lätt asiatiska drag.
I skrivande stund har vi bara hunnit få ett livstecken från tomten. Det var när han mellanlandade i Moskva och tillbringade 14 timmar på flygplatsen där. "Ryssarna är griniga och allt är svindyrt", lät han meddela intill en bild där han satt lojt tillbakalutad mot en pet-flaska, innan han drog vidare mot Bangkok.
Tomten tillverkades i Vagnhärad 1949, mamma gick i tredje klass och tomten var tänkt att tjäna som grytlapp. Han blev dock för liten för det uppdraget. Slöjdfröken var förfärligt sträng, minns mamma, som vid ett tillfälle dristade sig att påtala att fröken minsann var "både elak och dum". Detta rapporterades omedelbart till mammas mamma, som beordrade sin dotter att gå till fots ända hem till fröken, ringa på och be så hemskt mycket om ursäkt.
Allt detta är nu glömt och mamma låter hälsa att hon gläds å tomtens vägnar. Att efter 67 års slummer bland dammigt julpynt få komma ut och se världen – det är minsann inte kattskit.