Sådärja. Nu är vi redo att fulla av förtröstan möta den fridfulla och glädjerika julen. Känna hur givmildheten strömmar och kärleken omsluter oss alla likt ett barmhärtigt och förlåtande duntäcke.
Nä. In stormar istället faster Edit. Denna släkthäxa som ingen ännu vågat taga av dag med arsenik i sillsalladen. En Cruella de Vil som dikterar villkor och ställer krav till höger och vänster. Som tvingar människor att laga julrätter ingen vill äta och sjunga skillingtryck ingen vill höra.
Som kommer dragandes med sina klänetter, sin bedövande parfym som nockar till och med hyacinterna och som är så uppe i varv att Busfabriken framstår som ett vilohem. Som bedyrar att hon gör sitt yttersta för att alla ska må bra, men som i verkligheten älskar att dela ut nålstick, leverera drypande sarkasmer och så split.
Som om Edit inte vore nog smakar skinkan bara salt, ungarna tjuter för att de inte fick varsin Iphone 7 Plus, utan bara varsin Iphone 6, morbror Bengt är redan full, den hemstoppade korven smakar råa inälvor, katten har spytt under granen och ingen vill lyssna på farmors julsaga.
Nä, så illa har det aldrig varit. Men hellre en ärlig jul med lite skavanker, än en fejkad med glättig fasad.
Jag gillar traditioner och igenkännandets glädje när de mest luggslitna tomtarna dyker upp ur vrårna. De för tankarna till mina barndoms jular.
Pappa Christer Glenning hade en råbarkad humor och varje år spelade han arg på julafton. Stor och tjock och med sitt yviga skägg gapade han med barsk stämma: ”Tindra med ögonen ungjävlar, det är jul!” alternativt ”Tindra med ögonen, annars tar jag fram dragspelet!”
Jag och brorsorna tyckte det här var jättekul. Kanske för att det stod i så bjärt kontrast till allt det andra, det spröda och vackra och stämningsfulla.
Och trots att vi gjorde vårt bästa för att tindra med ögonen, tog han ändå fram dragspelet och drog av ett gäng jullåtar. Det ingick i traditionen, det också.
Apropå traditioner så har vi i min familj en udda dryckesritual på julafton. För att hedra mammas moster, bortgångna Asta som var ett sällsynt frejdigt fruntimmer, dricker vi under Kalle Anka hennes favoritblandning bestående av Eau de vie och julmust, i höga glas och med grälla tomtesugrör i plast. Jag tycker varken om Eau de vie eller julmust och tillsammans blir det en vämjelig häxbrygd. Men man vänjer sig efter några år.
Jag gillar julen, men läser att jag därmed tillhör en minoritet. En färsk europeisk forskningsstudie visar att vi är mindre lyckliga vid jul än andra tider på året. Välbefinnandet sjunker rejält både före och under själva julen. Orsaken tros vara stress och ekonomisk press. En grupp mår dock bättre än den stora massan: troende. Ju mer man tror desto bättre mår man.
Materialism och jakt på presenter till människor som redan har allt förtär oss. Jag tror det är själva shoppandet av onödiga saker som gör oss olyckliga.
Tillsammans med orimliga krav på perfekta liv, perfekta hem och den korkade idén om att livet är ett pussel som ska gå jämnt ut, finns ingen plats för själsfrid. Det är alltid någon pusselbit som saknas eller skaver.
Jag är snäll mot mig själv och har avskaffat alla krav. Det var länge sedan jag slutade skämmas för att jag inte snor runt som en skållad råtta den här tiden på året.
Den här julen ska jag njuta av att de jag älskar mår bra. Att jag får fira jul med min 77-åriga mamma, ännu en gång. Om det mot förmodan inte skulle räcka för att känna tacksamhet ska jag gå ut och ställa mig på förstukvisten, lyssna och konstatera: nej, det hörs inga bomber i natten. Nej, jag är inte omgiven av ruiner. Jag tvingas inte se min familj lemlästas. Nej, jag är inte i Aleppo.