Ibland förs det så idiotiska och tillkrånglade resonemang runt företeelser i vår samtid att jag får lust att stoppa världen och hoppa av. Hoppa vidare till någon annan existens där man fortfarande har lite sunt förnuft kvar i skallen och ännu inte börjat gå i ängsliga cirklar kring uppdykande samhällsproblem. Ett sådant tilltrasslat resonemang förs, återigen, om de svenska biblioteken.
Problemet: Vissa för ett jävla liv på biblioteken.
Effekten: Andra biblioteksbesökare blir förbannade och vill att de som gapar ska portas.
Replik från DIK, biblioteksantälldas fackförbund (Debattartikel i SVD): ”Biblioteken är allas. Det är en grundläggande princip i ett öppet och demokratiskt samhälle. Att utestänga individer från biblioteken strider mot hela syftet med dess verksamhet. Men för att biblioteken ska kunna vara öppna, demokratiska rum för alla krävs det att samhället tar ansvar för de människor som behöver deras stöd och hjälp. Bibliotekarier ska inte vara psykologer eller ordningsvakter”.
”Öppna, demokratiska rum för alla”. Ghaaa. Vi fullständigt slår knut på oss för att ingen individ, någonsin, ska känna sig exkluderad från en endaste vrå av landet. Och i de fall människor inte alls känner sig kränkta så finns det andra som gladeligen gör det, å deras vägnar.
Ursäkta, men sedan när behövs det psykologer för att be människor hålla klaffen? De mest basala, de mest lättlösta problem, lindas in i så mycket mumbo jumbo att det till slut kommer att behövas en statlig utredning som grottar ned sig i ärendet under en sjuårsperiod.
Sedan presenteras en avhandling, lika full av självklarheter som ”Havens betydelse för sjöfarten”, men nu med rubriken ”Tystnadens betydelse för koncentrationen”.
Vem är det som blir kränkt här? Den som portas från biblioteket eftersom han/hon tror att det är en fritidsgård – eller den som inte kan vistas på biblioteket för att det inte går att läsa där? Nu finns det visserligen de som hävdar att de koncentrerar sig alldeles utmärkt på en komplicerad rotekvation samtidigt som de har musik på högsta volym i öronen, men innan hela befolkningen befinner sig där gäller följande:
På bibliotek talar man tyst. Anledningen är att bibliotekens primära uppgift är att erbjuda människor läsning. Det är svårt att koncentrera sig och läsa när människor skriker omkring en. Punkt.
Medan Magdalena Ribbing fördjupar sig i var förrättsgaffeln placeras i förhållande till huvudrättsgaffeln, hur man korrekt angriper ett ostron och vilka släktingar som placeras var på begravningskaffet, ska jag på ett handfast och lättfattligt vis lära ut hur vanligt folkvett kan se ut i olika offentliga rum. När jag är klar kan landets samtliga värdegrunder eldas upp.
Efter att ha författat den första lilla vett & etikettboken ”Håll truten på bibliotek” går jag vidare till att förklara vad poängen är med att duscha före bad i simhallen, det snuskiga i att ha kalsonger under badbrallorna, samt att det inte är okej att tafsa bara för att alla är lättklädda.
Sedan kommer ”Barn på restaurang”, ”Kasta kepsen på jobbintervjun”, ”Så beter vi oss i kassakön”, ”Baconchips är inget bra biogodis”, ”Killar – sluta visa arslet” . . .
Japp. Återstår bara att få regeringen att inse att tillsättandet av denna Bondförnuftsminister brådskar.
Hä brinner i busken.
FLER VÄLLÄSTA KRÖNIKOR AV CARINA GLENNING:
"Hur sjutton ska det gå för de här monsterungarna framöver?"