Sitta är det nya röka. Och jag har suttit alldeles för mycket i mina dar. Nu är det slut med det och det är därför jag har skaffat en fiktiv hund.
Enligt senare års forskning är det lika farligt att sitta för många timmar per dag som det är att röka. Vi är gjorda för rörelse, inte för statiskt vilande på rumpfläsket, timme ut och timme in.
En timme på gymmet räcker inte. I alla fall inte om vi sitter resten av vår vakna tid.
Det är nämligen inte de stora punktinsatserna som är avgörande, utan de små rörelseaktiviteterna som görs varje dag. Och helst varje timme.
Så jag ställde mig upp på jobbet. I början var det hemskt. Efter bara en kvart ville jag sätta mig igen, men jag härdade ut, och plötsligt stod jag merparten av arbetstiden. Mycket förändrades av denna till synes lilla kursändring. Framför allt blev jag piggare. Jag började röra mig mer över huvud taget. Motståndet att promenera bort till en kollega, i stället för att hojta eller mejla, blir så mycket mindre när man redan står upp.
Och nyss kom ännu en stor förändring i mitt vardagsliv. Jag blev av med parkeringsplatsen utanför jobbet, eftersom det ska byggas hus där. I 21 år har jag satt mig i bilen utanför mitt hem, kört i 30 minuter, parkerat utanför jobbet och sedan suttit i nästan åtta timmar, för att sedan sitta i bilen 30 minuter igen. Jag har nästan alltid tränat, men ändå, sitt-timmarna har ju blivit förfärande många.
P-husen och parkeringarna närmast jobbet är dyra. Men varför ska jag stå så nära jobbet som möjligt? Jag valde en parkering 12 minuters promenad från jobbet. Snart började sträckan kännas för kort. Så sedan några veckor tillbaka går jag en rejäl omväg när jag ska ta mig mellan bil och jobb. På morgonen går min rutt åt sydost, på hemvägen norrut. Jag följer stadens å, fast åt olika håll, för variationens skull. Varje sträcka tar 40 minuter.
Återigen en kursändring som gjort mig både piggare och gladare. Så förutom sång är stå och gå numera mina mirakelmediciner.
Med mig har jag alltså en imaginär hund. En bulldog närmare bestämt. (I mellanstadiet var det en kille som kallade mig ”bulldoggen” eftersom han tyckte att jag, med min platta uppnäsa, liknade en sådan).
Precis som hundar måste ut på promenad ett par–tre gånger om dagen, för att må bra, behöver våra hjärtan det också. När det tar emot tänker jag på min lilla bulldogg i bröstkorgen, som måste få komma ut och röra på sig. Det kan behövas när höststormarna och snödrivorna är över oss och motivationen känns sådär. Jyckar behöver kissa även då.
Barn som har låtsaskompisar känner vi till, men vuxna som har låtsashundar lutar lite åt diagnoshållet, jag vet.
Än pratar jag inte med jycken, men det står väl inte på förrän krönikörskan börjar mumla ”duktig hund”, ”såja”, ”sitt” och sticker ned en Frolic mot ingenting alls.
Det får vi ta. Men om jag därtill börjar plocka upp osynligt bajs är jag tacksam om ni kontaktar min chef.
Ps. Har du några mirakelmediciner som inte intas i tablettform, utan på andra sätt? Mejla gärna och berätta!