"Den där tanten är naken", säger en liten tjej till sin mamma och sneglar mot mig. Det hade ju varit ett anmärkningsvärt konstaterande om det inte varit för att vi befann oss i en simhallsdusch.
Här tvättar man sig inför simhallsbesöket. Naken. Eller man borde i alla fall göra det. Bort med svett och hudavlagringar, bort med smink och hårspray.
Naket är naturligt, men snart helt väck.
Allt fler hoppar över att duscha i skolan (bland annat av rädsla för att bli filmade av andra elever) och i badhuset tvättar sig folk med badkläderna på. Eller också tvättar de sig inte alls. Tvättanslagen har käcka rubriker som ”Renlighet rockar” och ”Clean is cool”, vilket mer signalerar en viljeyttring än ett krav på att vi ska tvätta oss före bad.
När jag var barn bastade vi ofta med våra finska grannar. Nakna. Det var inget konstigt med det.
Men allra mest naket såg jag när jag och bästisen varje vecka följde med våra mammor till något som kallades turkbad, herrturk när det var männens dag, damturk när det var vår dag.
Förutom den vanliga simhallen fick man tillgång till en iskall bassäng och flera olika bastur, bland annat ett slags ångbastu. En turkisk variant av ångbad som numera oftare benämns hamam.
Där lögade sig hundratals nakna flickor, kvinnor och tanter i timmar. Smala och tjocka om vartannat. Alla tänkbara modeller, men ändå jämställda. Utan kläder och accessoarer blir man ju det. Så länge inte stora simhallen besöktes var alla nakna. Hela tiden.
Jag har inte tänkt på det där förrän nu, när den lilla flickan noterade min nakenhet som om den var udda. Och det var den ju. När blev det egentligen så?
Som jag minns det var simhallens alla anställda, som kallades badtanter, rejäla finskor i vita rockar och gummiträskor. De var snälla och hårda på samma gång. När jag var där med skolan övervakade de oss noga så att vi tvättade oss rejält, nakna och över hela kroppen, rumpa så väl som huvud, innan vi tilläts gå in i simhallen.
På damturken däremot var det badtanterna själva som tvagade oss. Jag låg naken på en stålbrits med handtag högst upp som jag höll hårt i för att inte kana ned i kakelgolvet under badtantens ganska bryska behandling.
Finskan frågade om man ville ha ettans, tvåans eller treans borste. Jag tog alltid trean. Tvåan var hård som en rotborste och ettan var rena tortyrredskapet, som mer förde tankarna till stålborste.
Det löddrade och skummade så det stod härliga till. Våra små kroppar for upp och ned på britsen. Först framsidan, sedan en dask i sidan och ”vänd om!”
Många år senare, när jag som ung vuxen jobbade på lokaltidningen, skulle jag intervjua en av badhustanterna inför hennes jämna födelsedag.
Hon var lite karg, fåordig och mycket bastant.
Det kom förstås att handla mycket om hennes jobb eftersom hon var ett sådant känt ansikte i det lokala badhuset.
Jag hade en fråga som jag sparade till sist. En fånig fråga som jag inte riktigt vågade formulera, men ändå ville ha svar på. Jag började lite trevande.
– Jo, jag tänkte bara . . . att när ni har turkbad för män och skrubbar dem och gubbarna ligger där nakna på britsen . . . eh . . . händer det då att . . . eh . . .
– . . . att de får ståfräs? fyllde badtanten i med sin karaktäristiska finska brytning och tillhörande satsmelodi.
– Ja, just det!
– Jo. Det händer. Då byter man borste. Från trean till ettan, och tar några rejäla tag på mitten av gubben. Då lägger den sig.