Vårbantning fas två (minimalt med socker och mjöl) inleddes i helgen. Fast nu är det ju ingen vårbantning utan mer av ett livslångt sätt att äta, i alla fall för min del. Gubben är lycklig nu när han ser snorren igen, magen har minskat rejält, men jag befarar att han när han är i mål återvänder till sina gamla vanor. Färskbakat bröd, rostat bröd, tunnbrödsrullar, knäcke med inlagd strömming, bamse med bröd, hamburgare med bröd, frasiga baguetter med räkor, frasiga baguetter med lemoncurd och ost . . . bröd i långa rader. Varje dag.
Ingen livslust
Tanken på att aldrig mer få äta bröd får mig snudd på att tappa livslusten. Bröd är det absolut godaste jag vet och något vi ätit sedan urminnes tider. Så vad är problemet?
Jo, dagens manipulerade dvärgvete har lite gemensamt med det vete vi åt före 1950. Det är hårt processat för att bli motståndskraftigt, mycket stärkelserikt och innehåller mängder av gluten. Hos såna som mig får det blodsockret att svänga rejält och triggar i gång sug efter andra kolhydrater och sockerstinna saker. Det bara rullar på och snart sitter jag där och stånkar som en gigantisk väderspänd bulldeg igen.
Andra, som har problem med glutenöverkänslighet och IBS, blir ofta av med magbesvären när de skippar det moderna mjölet.
I synnerhet åt vi förr inte den här mängden stärkelserik föda i kombination med drivor av socker.
Urballning
För att om möjligt undvika bulldegsscenariot lanserade jag i helgen en ny grej. En strategi som förhoppningsvis kan göra det lättare för oss att inte trilla tillbaka till vårt perverterade brödintag.
Jag kallar det Planerad Urballning. Ett strukturerat fusk. Ett ansvarstyngt snedsteg. Urballningen får ske endast en gång i veckan och vid ett enda tillfälle. Vad den ska bestå i bestämmer veckans urballningsgeneral, varannan vecka Gubben, varannan vecka jag. Den får inte bestå av godis eller snacks, men av annat vi inte äter under under vårbantningen, som mjölprodukter.
Nu var det dags!
Gubben fick börja. Som vi fantiserat om detta ögonblick. Efter nästan en månad skulle vi nu få sätta tänderna i något underbart, Gubbens eget val av nybakade surdegschiabatta.
Jag gräddade halvfabrikaten, med järnkoll på varje skiftning där inne i ugnen. Sedan gjorde jag i ordning dem, långsamt, ömt och minutiöst. Med kärleksfull hand fick ena halvan smör, lagrad grevé och färsk gurka. Den andra skivat ägg, räkor och majonnäs.
Nu. Nu var det dags. Vi slöt ögonen och förde den himmelska anrättningen mot våra munnar. Bet och kände det härliga fraset, tuggade långsamt. Åhhh.
Hur det var? Jo då, gott, det kan man inte förneka. Ändå blev vi lite besvikna för det var inte sååå gott som vi hade förväntat oss. Inget heureka, inga lyckotårar som sakta strilade utmed kinderna, ingen föraning av Nirvana.
En rosa mjöldröm
Nu till helgen är det min tur. Vad ska jag välja? Hemlagad pizza? Spagetti carbonara? Mexikanska cigarrer (köttfärsröra i filodeg)? Paj? Hasselbackspotatis? Lasagne? Eller den pålitliga klassikern spagetti och köttfärssås?
Tänk om vi blir lika besvikna. Om vi bara levt i en rosa mjöldröm som visar sig vara en myt?
I så fall ser framtiden ljus ut. Den diet/kosthållning som är bäst är inte den som experter från olika läger förordar utan den jag mår bra av. Och framför allt – lyckas hålla.