Min mamma är pragmatisk och osentimental. Hon förstår inte allt hysch-hysch kring döden i det här landet. ”Människor verkar tro att man kan undvika döden genom att inte nämna den”, muttrar hon.
Själv har hon allt under kontroll. Hon har alltid varit förtjust i klargörande listor och redan som 40-åring skrev hon dokumentet ”Så ska jag inte bete mig när jag blir pensionär”. Där framgår bland annat att hon som pensionär inte ska handla mat kring lunch och kring 17, eftersom det är då alla yrkesarbetande behöver göra det.
Inte heller ska hon någonsin säga ”det var länge sedan man hörde ifrån dig” när barn och barnbarn ringer.
Inte bli grinig
Vidare lovar hon att inte bli girig. Det är bra att äldre generationer inte låter mat förfaras. För den skull behöver man inte bre mackor och linda in i servetter och ta med så fort man äter hotellfrukost. Inte heller behöver man under sagda hotellfrukost fylla fickorna med kokta ägg.
Hon och hennes karl har för länge sedan kommit överens om att den av dem som först blir rejält gaggig ska in på hem och inte vårdas hemma, av den andra.
I hennes dator finns också filen ”När jag dör”. Där finns recept på maten vi ska äta, musikval och klädsel.
Toppen, tycker jag.
Krematorieskrot
Över en middag nyligen pratade vi återigen om döden och mamma kläckte en i hennes tycke lysande idé: Börja tillverka gigantiska gröna påsar. Alltså sådana som vi i Linköping slänger matavfall i, som sedan omvandlas till biogas och driver stadens bussar.
– Jag läste att det varje år bildas över 20 ton metallskrot vid landets krematorier. Huvudsakligen är det gångjärn, lås och spikstift. Men även proteser av olika slag, som knä- och höftleder av titan. Ofta grävs de bara ned på kyrkogårdarna och blir miljöbovar.
Biogaspräster
Nej, här finns mycket för Tekniska verken att ta tag i tycker mamma, om hennes idé vinner gehör.
– Om matavfall och djurkroppar kan omvandlas till biogas, kan väl människokroppar också det?!
Tanken är inte att vi ska knöla ned våra nära och kära i soptunnan. Någon måtta på pragmatismen får det ändå vara. Transporten ska givetvis lösas på ett värdigt sätt.
Själva ceremonin sker lämpligen hos Tekniska verken som nu får en ny lukrativ nisch att bita i. Man kan börja anställa särskilda biogaspräster för att akten, trots omgivningen, ska bli så trevlig som möjligt.
En underleverantör får i uppdrag att tillverka billiga kistor i något material som även det kan bli biogas.
– De flesta vill ju kremeras numera. Bättre att bli till biogas än att eldas upp till ingen nytta. Nu får alla som vill möjlighet att göra en vettig miljöinsats, det sista man gör, menar mamma.
All metaller sorteras bort i processen och förpassas till för dem avsedda kärl.
Mamma erbjuder sig
Mamma går gärna i bräschen och anmäler sig härmed som bussbränslepionjär.
Hon har bara ett krav.
– Jag vill användas i 525:an till Södra Hult, min hemtrakt. Och i displayen, framtill på bussen, vill jag ha en rullande textremsa där det står: ”Denna resa sponsras av Yvonne Glenning. Må hon vila i frid”.