Det är mycket Ernst nu. Sommarsäsongen är över och många känner sig föranledda att tycka något om Ernst. För eller emot. Bu eller bä. Varför väcker denne man så starka, och stundtals aggressiva, känslor hos företrädesvis män?
Är han för komplett? Är det det som sticker i ögonen? Att han både restaurerar, vadderar, impregnerar, färserar, planterar, marmorerar, broderar, brässerar . . . och allt med samma loja äsch-det-här-är-väl-inget. Man får prova.
Okej. En del av det han gör är verkligen märkligt. Som den där takkronan av tusentals noga utvalda grässtrån.
Eller den höga vasen av flytspackel och gamla trasor.
Och ljusstakarna av gamla koppar.
Men duschförvaringen av ett bedagat durkslag var både smart, snyggt och enkelt. Uteköket av lecablock likaså.
Vem gör hans grejer? frågar sig någon. Ja, inte jag i alla fall. Å andra sidan blir jag inte häcklöperska av att titta på Sportnyheterna heller. Eller börjar buda på antikviteter för att jag ser Antikrundan. Eller far ut i quickstep för att jag hamnar framför Let’s dance.
Till vilken nytta? säger en annan. Till ingen alls. Allt måste inte värdesättas i nytta eller pengar.
Måste karln vara barfota? frustar en tredje. Ja, det tycker jag. Snyggare mansfötter får man leta efter!
Nej, det är tempot som gör att jag vill se Ernst. Hur han liksom sjunger långsamhetens lov med projekt som varken är nödvändiga, dyra, särskilt praktiska eller går snabbt. Men som skänker ro medan de skapas och förhoppningsvis också när de är färdiga. Att få slippa det där uppskruvade, flåsiga tempot helt utan andrum.
Jag tycker det är rofyllt att titta på en man som gör en takkrona av tusentals grässtrån, helt enkelt. Det är hoppingivande att sådana människor fortfarande finns.
Gubben håller inte med. Han suckar, smackar och himlar med ögonen. Men det är slut med det nu. ”Sluta smacka eller gör något annat, Gubbe!” Så nu gör han något annat och låter hustrun drömma sig bort i vajande gräs.
Ingen kan heller som Ernst krydda sina projekt med helt osannolika, men förvisso sensuella, ordvändningar:
Jag har mött libbstickor som tittat mig i ögonen.
Man måste se kuddarna som en orkester.
Se så vackert stenen tar emot oljan.
I dag ska vi smeka upp ett kök.
Man kanske borde tälja på en pinne då och då, för att må lite bättre.
Det här är en fin liten morot som förtjänar respekt.
Den här jorden är så fet att man nästan skulle vilja äta den eller ha den på smörgåsen.
Har det hänt någon gång, att du nästan blivit förälskad i en sten?
Färgen får det att brumma som en liten humla i mitt bröst.
Vad är det som gör att vissa julgranar faktiskt bestämmer sig för att bli julgranar och andra bara är fula?
Det här fönstret ger väldigt skön kontakt mellan ute och inne. Det är som att ute och inne vill varandra något.
Vitt är bara vitt så länge man själv bestämmer att det är vitt.
Allvarligt. Är detta något att hetsa upp sig över? Nej, sluta ödsla energi på en harmlös, barfota man i rutan. Gå och gör dig en vas av flytspackel i stället.